GRASSWIDOWER

... tycker jag ändå är hur trist lägenheten som han fick för mycket ersättning för verkar vara.

Tänk vad tiden går.
Ibland, i synnerhet i bilen längs stadsgårdskajen, tänker jag; vänta lite, hold that thought, det är briljant, GÖR DET! Skriv om det, eller sjung om det. Det finns säkert andra som tycker som du.
Sen kommer Danvikstullsbron och reningsverket, svängen jag hatar att byta fil i, och sen är man ju på väg hemåt, mot barndomslandet och minst tio års minnen av ungefär likadana bilresor. Det spelar ingen roll, längre. Du spelar din roll så bra, Konstantin. Du borde spela den i minst tio år till.

Jag sitter i min soffa, framför min enorma TV och dricker Pioneer Block från Saint Clair. Katten och Alex har somnat. Jag varken läser eller skriver längre och  undrar hur jag ska summera dom här åren, och för vem?

Kanske för min egen skull.

Jag frågar henne om jag får komma i henne, men det får jag inte. Jag vet inte var jag får komma, så jag kommer inte alls.
Vad är sex utan orgasm? Jag runkar av mig själv på toaletten- tragiskt, och säger godnatt till henne. Kan ändå inte somna. Det känns ändå ofullbordat allting.

Lägger mig i soffan. Det är något jag vill somna till. Jag låter lanternan jag fått vara tänd.

Går genom en blanding av Covent Garden och Centrala parken i Orminge. Vet vad jag vill. Strax efter fontänerna finns ett stånd med kläder och pryttlar och om man ber snällt, även saker man knappt kan drömma om - men det är just det jag gör.

Vi gör upp och jag går med en pappkasse genom eftermiddagssolen i parken via promenadstråken till en lägenhet jag inte längre minns. Där spolar jag av huvudet.

Huvudet är ett kvinnohuvud. Jag har drömt om det tidigare. Jag minns inte henne och jag minns inte drömmen längre, men jag vet att det här huvudet har en koppling till något som hänt tidigare. Fuck att jag inte kan sätta fingret på det.
Spolar huvudet under ömsom kallt, ömsom varmt vatten. Ögonen mjuknar från sin likstelhet. De fladdrar under kranen och jag måste stålsätta mig för att inte kräkas. Jag spolar det och spolar det. Det ska bli mjukt. Jag ska sätta på mig själv huvudet, även om jag idag inte vet hur det ska gå till.

Vaknar kallsvettig. Det säljs något slags mirakelmedel på TV- sheercover. En tjej från bewitched berättar hur hon har blivit både mer säker på sig själv, vackrare och mer framgångsrik tack vare sheer cover. Klockan är strax efter sex och jag är klarvaken.
Jag stänger av tv:n och blåser ut ljuset i lanternan, kryper upp i sovrummet. Kan inte sova. Går ut igen. Fortfarande kolsvart trots öppna persienner. 

Jag eskorteras av vakter ut till en rastgård. Många fångar runt mig. Höga murar runt mig. Det här verkar vara den motion man får. Jag tittar upp mot muren, och på muren, en rad beväpnade vakter. Jag är tydligen i USA, och jag är nån form av bad guy. Automatvapen.
Plötsligt säger vakten närmas mig att jag har besök, och jag blir förvånade, men ändå inte förvånad. Jag vänder  mig om och ser den stora grinden från rastgården ut till verkligheten skjutas upp, och jeepen där utanför. En skäggig gängmedlem uppenbarar sig i öppningen. I samma ögonblick inser jag att det är ett fritagningsförsök. Dom ska rädda mig, men från vem??

Skott brinner plötsligt av, och jag skyndar mig mot närmsta vägg. Där, precis nära en dörr eller öppning kommer "the warden, och det är min försäljninschef och säger; du får de här dagen på dig. Vi ses imorgon.
Jag inser att allt är uppgjort och tar mig mot öppningen. Vakter faller runt om mig.

Jag tror inte att jag är ensam med mina tankar om osäkerhet inför ett vuxenliv. Jag börjar bara undra om livet är det som händer hela tiden, runt mig, just nu, och att det faktiskt inte är något som tänker vänta in mig så att jag kan börja när Jag känner för det.

För ungefär ett år sedan drev jag min flickvän ifrån mig. Stod inte ut, är min version. Orkade inte med någon som inte hade någon verklighetsanknytning. Ville helt enkelt träffa någon eller dela min tid med någon som visste vad livet egentligen innebar, och vad det krävde för insatser. Det kanske var bra för oss båda.
Hon skaffade sig en liten lägenhet inte långt från min. Egna väggar, eget tak, egna vänner och snart även egna vanor och egenheter. Vi behövde inte varandra längre, men hade väl svårt att slita oss.

Jag summerar året som gått och konstaterar att vissa saker var bra. Det var bra för Alex att klara sig själv, och det var bra för mig att se henne klara av det.

Det var också bra att se sanningen i vitögat och ta itu med en del problem som hopat sig på grund av för vidlyftiga vanor. Nu lever jag på det som är mitt, och klarar mig bra.

Magnus Carlson sjunger:

Allt jag äger finns inom mig
vi är födda för att leva,
inte bara konsumera/överleva

På min arbetsplats umgås man med varandra, och vill man inte det så anses man kanske vara lite annorlunda. Jag har en fot i det gänget, och en fot med mig själv och det jag är rädd för och det jag antar att jag försöker skriva mig fram till är att jag börjar undra om jag har råd att välja det här med ensamheten eller om jag egentligen borde kapitulera inför allt. Umgås med dom som vill umgås med mig, och försöka lappa ihop det förhållande som jag själv förstört. Och går det?

I min pågående egotripp är det en uppoffring att välja gemenskap och tvåsamhet. Jag är helt fast i tänket att säga ja till allting och sen välja det jag tycker verkar roligast för stunden och skita i andra åtaganden. Jag tycker det är svårt att inte bara tänka på mig själv. Hur fan kan man tycka att det är svårt? Hur har jag blivit en sån?

Om jag fortsätter såhär, vad kommer hända med mig då? Jag hade en diskussion med Adam om det, och jag konstaterar att jag kanske slösar bort mitt liv på Alex, och han menar att han slösar bort M's liv för att han inte kan bestämma sig om han vågar kliva in i hennes liv och ta rodret över barn och annat, och istället håller lågan lite vid liv för att kunna äta kakan när det passar honom.


Åren går och det är vinter igen. Jag kör på Strandvägen i en enorm dunjacka och ser ut över vattnet. Det är soligt men kallt. En underbar dag.
Jag önskar att jag kunde svälja min stolthet och ta Alex på en långpromenad och berätta vad jag känner. Att jag är trött på det här.
Vi kunde kanske flytta ihop igen. Vi kunde bygga alla garderober och förvaring och hyllor i världen. Vi kunde stå ut ett år och sen köpa något större. Vi kanske skulle kunna bli lyckliga tillsammans igen. Nöjda med det vi har.

Allt det där tänker jag innan jag svänger in på Hamngatan, tar höger på Norrlandsgatan och upp till vänster och in i tunnlarna på väg vidare mot Nacka.

Solen sjunker allt lägre och de låga träden kastar långa skuggor längs grusvägen. Tänk vad länge jag varit på väg hit. Så länge att kalhyggena nere i dalen blivit gröna. Tallarna breder ut sig och växer där nere i dalen i långa räta rader.

Vi stannar och tittar på en ren. Den är inte rädd. Bryr sig inte ens när vi försöker närma oss den. Visslar. Den bara tittar på oss och fortsätter äta. Snart är det höst. Vi konstaterar att vi borde haft en hund med oss. Mest som sällskap.

Grusvägen slingrar sig uppför lågfjället och först efter krönet börjar vi närma oss målet. Vi parkerar och packar om våra ryggsäckar. Byter skor mot gummistövlar.

Sen går vi ut i vildmarken. En bit är det en grusväg med gräs i mitten. För de som har fäbod häruppe på fjället. Vi går av vägen och ut i mossan förbi båthusen. Passerar några båtar som dragits upp längs stranden. Snart är vi ute på myren och sjunker för varje steg en bit ner i den blöta mossan. Nu är det bara vildmark! Så långt man kan se sträcker myren ut sig utmed sjön och omringas av norska fjäll och ur myren reser sig öar med små vindpinande björkar.

Vi går i ett par timmar och stannar ibland för att hämta andan. Det går gäss på sjön och när vi nått andra sidan följer vi strömmen som förser sjön med sitt kalla klara vatten och följer dess meandrande allt längre ut mot fjällen. En av dessa öar i myren får bli läger. Vi sätter upp tältet och stuvar in sovsäckar, ryggsäckar och liggunderlag. Plockar upp spöna. Vattnet är helt stilla men bryts plötsligt av vakande fisk.
Vi fiskar i det allra sista ljuset medan öringarna hoppar högt över vattnet och landar igen med ljudliga plask. Sen gör vi en stor brasa, grillar korv och dricker öl.

När jag vaknar på morgonen ligger Erik i gräset utanför tältet och sover. Han har redan varit uppe en stund och det är varmt och inga myggor. Jag sträcker på mig i bara kalsonger och njuter av tystnaden. Det enda som hörs är en renbjällra någonstans ute på fjället. I en flock med renar några hundra meter bort är en ren alldeles vit.

Vi gör iordning frukost och kokar te på spritköket. Det är nästan obehagligt tyst. Inga fiskar bryter vattenytan idag och luften står helt stilla, men plötsligt vänder jag mig om och blir rädd. En hund, en alldeles riktig hund, ja, en sån slädhund är på väg rakt mot oss ute på myren. Jag vet inte om jag tror att det är en varg, men det känns obehagligt på något sätt.
Hursomhelst, den här hunden äter också frukost. Den verkar hungrig och glad och man kan brotta ner den och leka med den som om vi känt den hur länge som helst.

Sen stannar den med oss hela dagen och följer med oss när vi packat ihop tältet och fiskar oss längs med sjön på väg tillbaka till bilen. 

På kvällen fiskar vi i strömmen nedanför fjället och steker fisk på spritköket.


Några kvällar senare fiskar vi utanför en kohage nere i Hede. Vi får inget, men det är ganska varmt ändå för att vara tidig natt. Vi hittar en slogbod där det finns ved och sitter där och eldar tills det enda ljuset kommer från månen och för att vara riktigt ärlig, några 3g-master på närmaste bergstopp och en lyktstolpe långt borta vid "stadens" backhoppningsanläggning.

Efter ett par dagar i skogen upphör värmen och byts mot hällregn. 
Vi säger inte så mycket, men känner att det räcker. Vi packar in allting i bilen och åker hemåt. Det känns vemodigt att lämna lugnet för staden och ännu märkligare att ge sig in i eftermiddagstrafiken. Ändå är det skönt att vara hemma. Men skönast är det nog att bara vara på väg.