Persbrandt som Hamilton
Men det är lite lökigt.
Idag hade Adam och jag en diskussion om huruvida jag i egenskap av min yrkesroll skulle kunna debitera min tid, ungefär som en konsult. Adam vidhöll att det nog inte fanns något han skulle betala mig för att göra, och avslutade med - inte ens för att sätta i en stickkontakt. Det ska jag motbevisa!
Det mest beklämmande med Håkan Juholt
... tycker jag ändå är hur trist lägenheten som han fick för mycket ersättning för verkar vara.
Magnolian
Nu ska jag skriva snabbt om Birger innan jag glömmer. Men först ska jag tända en cigarett.
Precis just nu är det sådär tyst som det bara blir när hela huset sover. Gatan är inbäddad i snö och mörker, och det enda ljuset i lägenheten är det svidande flimret från skärmen. Min tändsticka väser i mörkret och jag hör hur tobaken knastrar när jag för den till cigarettänden.
Birger och jag går längs korridoren, förbi hon som alltid går med sin rullator och flyttar saker. Allt är så slitet. Längs väggarna står möbler som säkert har sina egna historier. Möbler som blivit kvar, kvarlämnade från släktingar som inte vill minnas dem eller inte har plats. Kanske bara skönt att bli av med. Det här är slutförvaringen, och jag har koden för att komma in. Jag har en namnlapp som det står volontär på, och jag har Birger. Allt är så slitet. Det är som man stött i precis allting. Alla hörn och alla väggar och allt man kan ta på. Det finns böcker också, men jag tror inte att någon läser dom. Liksom möblerna är dom bara kvar och dom står i hyllor som en gång stått hos någon annan och dom handlar om allt och ingenting. Det är en bok om Sverige - som det en gång var kanske. Nordisk familjebok, första bandet A - Arkimboldus. Jag bestämmer mig för att ta Birger därifrån.
Det finns en innergård som passat bättre på ett fängelse. Man kan inte ta sig ut därifrån, och jag undrar om man kan ta sig in äns en gång. Vildvuxet och ovårdat. Birger pekar och skakar på huvudet. Någon borde kratta löven och ta hand om det. Det är säkert tänkt att det ska vara lugnt och vackert att titta på trädgården, men för en sån som Birger, som säkert bara gjort precis allting rätt här i livet, så är det bara frustrerande att inte kunna gå ut och hugga i. Vi står på andra våningen, ovanför trädgården och här växer en fantastisk Magnolia och vi är i jämnhöjd med bladverket i vilket ett par skator febrilt bygger bo. Det var det Birger skulle visa mig. Jag är ny för honom. Jag är volontär, men han tror hela tiden att jag är någon slags militär. Jag låter honom tro det. Birger visar mig skatorna och jag funderar på hur vi ska komma därifrån.
Tänk vad tiden går
Tänk vad tiden går.
Ibland, i synnerhet i bilen längs stadsgårdskajen, tänker jag; vänta lite, hold that thought, det är briljant, GÖR DET! Skriv om det, eller sjung om det. Det finns säkert andra som tycker som du.
Sen kommer Danvikstullsbron och reningsverket, svängen jag hatar att byta fil i, och sen är man ju på väg hemåt, mot barndomslandet och minst tio års minnen av ungefär likadana bilresor. Det spelar ingen roll, längre. Du spelar din roll så bra, Konstantin. Du borde spela den i minst tio år till.
Jag sitter i min soffa, framför min enorma TV och dricker Pioneer Block från Saint Clair. Katten och Alex har somnat. Jag varken läser eller skriver längre och undrar hur jag ska summera dom här åren, och för vem?
Kanske för min egen skull.
Annandag Jul - en mardrömshistoria
Jag frågar henne om jag får komma i henne, men det får jag inte. Jag vet inte var jag får komma, så jag kommer inte alls.
Vad är sex utan orgasm? Jag runkar av mig själv på toaletten- tragiskt, och säger godnatt till henne. Kan ändå inte somna. Det känns ändå ofullbordat allting.
Lägger mig i soffan. Det är något jag vill somna till. Jag låter lanternan jag fått vara tänd.
Går genom en blanding av Covent Garden och Centrala parken i Orminge. Vet vad jag vill. Strax efter fontänerna finns ett stånd med kläder och pryttlar och om man ber snällt, även saker man knappt kan drömma om - men det är just det jag gör.
Vi gör upp och jag går med en pappkasse genom eftermiddagssolen i parken via promenadstråken till en lägenhet jag inte längre minns. Där spolar jag av huvudet.
Huvudet är ett kvinnohuvud. Jag har drömt om det tidigare. Jag minns inte henne och jag minns inte drömmen längre, men jag vet att det här huvudet har en koppling till något som hänt tidigare. Fuck att jag inte kan sätta fingret på det.
Spolar huvudet under ömsom kallt, ömsom varmt vatten. Ögonen mjuknar från sin likstelhet. De fladdrar under kranen och jag måste stålsätta mig för att inte kräkas. Jag spolar det och spolar det. Det ska bli mjukt. Jag ska sätta på mig själv huvudet, även om jag idag inte vet hur det ska gå till.
Vaknar kallsvettig. Det säljs något slags mirakelmedel på TV- sheercover. En tjej från bewitched berättar hur hon har blivit både mer säker på sig själv, vackrare och mer framgångsrik tack vare sheer cover. Klockan är strax efter sex och jag är klarvaken.
Jag stänger av tv:n och blåser ut ljuset i lanternan, kryper upp i sovrummet. Kan inte sova. Går ut igen. Fortfarande kolsvart trots öppna persienner.
Jag eskorteras av vakter ut till en rastgård. Många fångar runt mig. Höga murar runt mig. Det här verkar vara den motion man får. Jag tittar upp mot muren, och på muren, en rad beväpnade vakter. Jag är tydligen i USA, och jag är nån form av bad guy. Automatvapen.
Plötsligt säger vakten närmas mig att jag har besök, och jag blir förvånade, men ändå inte förvånad. Jag vänder mig om och ser den stora grinden från rastgården ut till verkligheten skjutas upp, och jeepen där utanför. En skäggig gängmedlem uppenbarar sig i öppningen. I samma ögonblick inser jag att det är ett fritagningsförsök. Dom ska rädda mig, men från vem??
Skott brinner plötsligt av, och jag skyndar mig mot närmsta vägg. Där, precis nära en dörr eller öppning kommer "the warden, och det är min försäljninschef och säger; du får de här dagen på dig. Vi ses imorgon.
Jag inser att allt är uppgjort och tar mig mot öppningen. Vakter faller runt om mig.
Ett steg fram och två tillbaka
Jag tror inte att jag är ensam med mina tankar om osäkerhet inför ett vuxenliv. Jag börjar bara undra om livet är det som händer hela tiden, runt mig, just nu, och att det faktiskt inte är något som tänker vänta in mig så att jag kan börja när Jag känner för det.
För ungefär ett år sedan drev jag min flickvän ifrån mig. Stod inte ut, är min version. Orkade inte med någon som inte hade någon verklighetsanknytning. Ville helt enkelt träffa någon eller dela min tid med någon som visste vad livet egentligen innebar, och vad det krävde för insatser. Det kanske var bra för oss båda.
Hon skaffade sig en liten lägenhet inte långt från min. Egna väggar, eget tak, egna vänner och snart även egna vanor och egenheter. Vi behövde inte varandra längre, men hade väl svårt att slita oss.
Jag summerar året som gått och konstaterar att vissa saker var bra. Det var bra för Alex att klara sig själv, och det var bra för mig att se henne klara av det.
Det var också bra att se sanningen i vitögat och ta itu med en del problem som hopat sig på grund av för vidlyftiga vanor. Nu lever jag på det som är mitt, och klarar mig bra.
Magnus Carlson sjunger:
Allt jag äger finns inom mig
vi är födda för att leva,
inte bara konsumera/överleva
På min arbetsplats umgås man med varandra, och vill man inte det så anses man kanske vara lite annorlunda. Jag har en fot i det gänget, och en fot med mig själv och det jag är rädd för och det jag antar att jag försöker skriva mig fram till är att jag börjar undra om jag har råd att välja det här med ensamheten eller om jag egentligen borde kapitulera inför allt. Umgås med dom som vill umgås med mig, och försöka lappa ihop det förhållande som jag själv förstört. Och går det?
I min pågående egotripp är det en uppoffring att välja gemenskap och tvåsamhet. Jag är helt fast i tänket att säga ja till allting och sen välja det jag tycker verkar roligast för stunden och skita i andra åtaganden. Jag tycker det är svårt att inte bara tänka på mig själv. Hur fan kan man tycka att det är svårt? Hur har jag blivit en sån?
Om jag fortsätter såhär, vad kommer hända med mig då? Jag hade en diskussion med Adam om det, och jag konstaterar att jag kanske slösar bort mitt liv på Alex, och han menar att han slösar bort M's liv för att han inte kan bestämma sig om han vågar kliva in i hennes liv och ta rodret över barn och annat, och istället håller lågan lite vid liv för att kunna äta kakan när det passar honom.
Åren går och det är vinter igen. Jag kör på Strandvägen i en enorm dunjacka och ser ut över vattnet. Det är soligt men kallt. En underbar dag.
Jag önskar att jag kunde svälja min stolthet och ta Alex på en långpromenad och berätta vad jag känner. Att jag är trött på det här.
Vi kunde kanske flytta ihop igen. Vi kunde bygga alla garderober och förvaring och hyllor i världen. Vi kunde stå ut ett år och sen köpa något större. Vi kanske skulle kunna bli lyckliga tillsammans igen. Nöjda med det vi har.
Allt det där tänker jag innan jag svänger in på Hamngatan, tar höger på Norrlandsgatan och upp till vänster och in i tunnlarna på väg vidare mot Nacka.
Nätet
Stirrade tillbaka till varandra från intetsägande skärmar. Ansiktsbilden, det här är jag. Leisurebilden, så här är jag! Partybilden, gärna tagen från nån sida som gjort tíll sin sak att fota folk på krogen. Snygg ibland, avslappnad ibland och med en förmåga att röra mig i och passa in i olika situationer. Jag tror att det är bilden man vill förmedla.
Men är det du?
Har inte vi sett varandra på den här sidan i flera år nu? Vad hände egentligen? Var du borta ett tag och vad gjorde du då?
Träffade någon som inte levde upp till dina förväntningar...
Lilla Kroatien och jag
Det enda som än så länge är klart i Hornsberg är en strandpromenad som är gjuten i betong längs med det som en gång var en strand som sen blev en asfalts...ja vad det nu var för någon slags industri som nu ska bli ett Kungsholmens Hammarby Sjöstad.
Jag brukar springa på kvällarna när jag inte kan slappna av, och då brukar jag klättra över byggstaketen och springa längs med betongkajen som jag kallar för lilla Kroatien.
I somras satt folk utmed vattnet och fikade, men nu ligger löven hala och blöta längs Karlbergskanalen och båtarna börjar glesna vid bryggorna.
Finns det något mer höstigt än båtar som ligger på bockar och väntar på att täckas över? Hur människorna svurit för att få upp de där båtarna och glömt alla kläder och blöta handdukar i dom. Nu ligger de som sommarminnen bakom ett stängsel i mörkret och rutorna dryper av fukt. Det luktar pressening. Vet ni hur pressening luktar? Som en sån där tjock madrass man hade på gymnastiken. Som hundra år av källare ungefär.
Det är inte lika många som är ute och springer längre. Jag springer min runda och sen en omväg för att se hur judiska kyrkogården ser ut när den är täckt av kastanjelöv.
När den här jävla skiten är över om ett par år så ska jag köpa en lägenhet på Alströmergatan. Det är nåt slags löfte till mig om jag lyckas ta mig i kragen.
...
...kvinna fastnat någonstans i livet och gärna stannar vid mäklarfönster och konstaterar att hon inte har råd att flytta från sin lägenhet men heller inte har råd att flytta därifrån.
Jag åker och klipper mig i Orminge. Varför vet jag inte. I frisersalongen jag klippt mig så länge på finns en tv och video från tidigit 80-tal.
Hur jag vet det? För jag har sett den där videon sen jag var liten. Jag har sett på de där videofilmerna nån gång när jag var liten.
Jag gillar ändå Orminge.
Någon slags semester
Solen sjunker allt lägre och de låga träden kastar långa skuggor längs grusvägen. Tänk vad länge jag varit på väg hit. Så länge att kalhyggena nere i dalen blivit gröna. Tallarna breder ut sig och växer där nere i dalen i långa räta rader.
Vi stannar och tittar på en ren. Den är inte rädd. Bryr sig inte ens när vi försöker närma oss den. Visslar. Den bara tittar på oss och fortsätter äta. Snart är det höst. Vi konstaterar att vi borde haft en hund med oss. Mest som sällskap.
Grusvägen slingrar sig uppför lågfjället och först efter krönet börjar vi närma oss målet. Vi parkerar och packar om våra ryggsäckar. Byter skor mot gummistövlar.
Sen går vi ut i vildmarken. En bit är det en grusväg med gräs i mitten. För de som har fäbod häruppe på fjället. Vi går av vägen och ut i mossan förbi båthusen. Passerar några båtar som dragits upp längs stranden. Snart är vi ute på myren och sjunker för varje steg en bit ner i den blöta mossan. Nu är det bara vildmark! Så långt man kan se sträcker myren ut sig utmed sjön och omringas av norska fjäll och ur myren reser sig öar med små vindpinande björkar.
Vi går i ett par timmar och stannar ibland för att hämta andan. Det går gäss på sjön och när vi nått andra sidan följer vi strömmen som förser sjön med sitt kalla klara vatten och följer dess meandrande allt längre ut mot fjällen. En av dessa öar i myren får bli läger. Vi sätter upp tältet och stuvar in sovsäckar, ryggsäckar och liggunderlag. Plockar upp spöna. Vattnet är helt stilla men bryts plötsligt av vakande fisk.
Vi fiskar i det allra sista ljuset medan öringarna hoppar högt över vattnet och landar igen med ljudliga plask. Sen gör vi en stor brasa, grillar korv och dricker öl.
När jag vaknar på morgonen ligger Erik i gräset utanför tältet och sover. Han har redan varit uppe en stund och det är varmt och inga myggor. Jag sträcker på mig i bara kalsonger och njuter av tystnaden. Det enda som hörs är en renbjällra någonstans ute på fjället. I en flock med renar några hundra meter bort är en ren alldeles vit.
Vi gör iordning frukost och kokar te på spritköket. Det är nästan obehagligt tyst. Inga fiskar bryter vattenytan idag och luften står helt stilla, men plötsligt vänder jag mig om och blir rädd. En hund, en alldeles riktig hund, ja, en sån slädhund är på väg rakt mot oss ute på myren. Jag vet inte om jag tror att det är en varg, men det känns obehagligt på något sätt.
Hursomhelst, den här hunden äter också frukost. Den verkar hungrig och glad och man kan brotta ner den och leka med den som om vi känt den hur länge som helst.
Sen stannar den med oss hela dagen och följer med oss när vi packat ihop tältet och fiskar oss längs med sjön på väg tillbaka till bilen.
På kvällen fiskar vi i strömmen nedanför fjället och steker fisk på spritköket.
Några kvällar senare fiskar vi utanför en kohage nere i Hede. Vi får inget, men det är ganska varmt ändå för att vara tidig natt. Vi hittar en slogbod där det finns ved och sitter där och eldar tills det enda ljuset kommer från månen och för att vara riktigt ärlig, några 3g-master på närmaste bergstopp och en lyktstolpe långt borta vid "stadens" backhoppningsanläggning.
Efter ett par dagar i skogen upphör värmen och byts mot hällregn.
Vi säger inte så mycket, men känner att det räcker. Vi packar in allting i bilen och åker hemåt. Det känns vemodigt att lämna lugnet för staden och ännu märkligare att ge sig in i eftermiddagstrafiken. Ändå är det skönt att vara hemma. Men skönast är det nog att bara vara på väg.
Fredagspanik
Vissna...
Det är först när han vänder sig om som jag känner igen honom som Erik, en kille som inte bara gick i min skola utan även spelade trumpet i min orkester.
Det var på den tiden vi var små.
Nu är vi gamla.
Jag är ganska fet och han är ganska...gammal. Han ser faktiskt sjukt gammal ut. Personligen tycker jag om att omge mig av människor som jag träffar kontinuerligt. Därför är jag tämligen säker på att alla är sig ganska lika sedan mellanstadiet, men det här kille har jag inte sett sedan sjuan.
Han har kortsnaggat hår och fula glasögon och börjar verkligen bli tunnhårig. Det är ju inte klokt hur fort livet går. Det går bara fortare för varje dag..
Ingenting är sig likt i förorten där jag växte upp. På Facebook finns en fotogrupp där folk lagt upp bilder på sånt som inte längre finns längre. Milan, till exempel. Milan var ett rött gammalt hus man rev för att bygga folkets hus. Det är bilder på Milan och spelningar som varit där. Det är bilder på mina klasskompisars storebröder. Inscannade. Gulnade.
Nicke tittar på mig på en bild och är kanske 15 år. Nu är han säkert närmare 35.
Sen går han iväg i shorts och springskor. Han har spänstiga vader så han springer nog en del. Gubbspringer eller spelar innebandy.
Järnkuken vs Kukhjärnan
Järnkuken blir en trött och slumrande mördarsnigel.
Stockholmsnatt
En del nätter är det omöjligt att sova. I natt är en sån natt. Avslappnande tv står det under 9:an, men jag vet inte om jag kan hålla med. Skit och åter skit på tv. Skit och åter skit på internet.
Idag var en bra dag.
Jag vaknade tidigt, vid 6 och bakade och gjorde frukost till J som fortfarande jobbar. Sen vältrade jag mig i urusla filmer ungefär som jag gjort hela veckan.
Den här veckan har jag sett följande skräpfilmer:
1. The Ruins
Glada Amerikanska collegeungdomar semestrar i Mexiko. Pojkvännerna tröttnar på strandlivet och träffar tysk backpacker-Mathias. Bestämmer sig för att få in lite kultur under resan och följer med för att hjälpa Mathias hitta sin bror som är arkeolog och gör en utgrävning på en pyramid någonstans i djungeln ( allt det här är avklarat på 15 minuter ) Återstående del av filmen handlar om köttätande växter som imiterar mobilringsignaler för att locka till sig människor. Alla verkar dö.
2. Teeth - Vagina Dentata
Filmen skall tydligen handla om en myt jag aldrig hört talas om - Vagina Dentata. The Promise/The Ring-frälst tjej propagerar för att vänta med sex till äktenskapet men blir våldtagen bara för att upptäcka att hennes fitta är utrustad med huggtänder som under filmen biter av inte bara en, utan tre kukar. Förmodligen fyra.
3. Black Water
Glada Australiensiska ungdomar semestrar i Australien. Glad musik och glättig stämning genom hela de första femton minutrarna. Bestämmer sig för att fiska i mangroveträsken men blir olyckligtvis uppätna av en jättestor krokodil. En klarar sig. Synd.
Sen har jag avverkat otaliga morden i midsummer utan svensk text. Jag kollar aldrig på något med svensk text, men frågan är om det inte skulle behövas för att höra vad chief inspector barnaby egentligen säger.
Min bror fyllde år idag. 17 år. Han fick faktiskt ingenting av mig mer än att jag sa att jag inte orkar bråka om min gitarr mer. Han har haft den i ett halvår och att köpa en helt ny och egen halvakustisk gitarr skulle väl kosta åtminstone 5-6 tusen. Dessutom tycker jag nästan att det är roligare att spela när jag är hemma hos mamma och pappa. Det går liksom inte att spela loss i lägenhet tycker jag.
02:33 Dags att sova.
Saker jag ser fram emot är Sets spelning på Sugar bar den 26 juli.
Regression
Jag vet, jag ska väl vara tacksam för att jag alltid på något sätt kan komma tillbaka och jobba på hotellet, men samtidigt, det har flutit en del vatten mellan broarna sedan jag valde att självmant gå hit varje dag, och det känns helt enkelt inte sporrande längre att hälsa folk välkomna och försöka reda ut olika typer av kaos som alltsom ofta handlar om idioter till anställda som stannar hemma på grund av baksmälla eller att rummen är kalla, varma eller helt enkelt saknar tandborstar.
Jag skiter i allting, men jag får ju betalt för att stå i min Peter Pan-dräkt, le och vara trevlig och hjälpsam. Jag gillar kompensationer och tar gärna i från tårna oavsett vad problemet gäller. För en massa år sedan fanns det en vd här som ofta så att vi fick ge bort vad fan vi ville utom hans bilar och det där håller jag fast vid.
Hade du blivit blöt när du badade? herregud, skulle det kännas bättre om jag ordnar en flaska vin till er i baren?- det är det minsta jag kan göra... Sådär är jag.
Kollegorna däremot har gjort det till sin hjärtesak att snåla med företagets pengar. För dom är det viktigare att dividera i 20 minuter för att slutligen ge med sig och verkligen göra gästerna skitsura. Men vem tror ni gästerna gillar bäst?
Just nu har jag en klump i bröstet som är på väg att släppa. Imorgon får jag äntligen svinga mitt trollspö igen, över en strömnacke i solnedgången.
Sjön
- Det känns väl inte som sommar egentligen?
Calle står i fören och kastar en tung vobbler in i vassen och jag sitter med benen över relingen och försöker att bara doppa sulan, precis sådär som man gjorde när man var liten.
- Nej, säger jag. Det är nog för att det aldrig är någon skillnad på någonting längre. Det bara flyter ihop. Det är klart att det inte är nån riktig sommar när det enda man gör varje dag är samma sak som man gjorde dagen innan. Du bara äter lunch med någon annan. Jag skulle inte ens behöva bo i den här stan. Den är som den där solfjädern som musse rullar in i husvagnen igen när dom campat utanför en soptipp på Kalle Ankas jul. Från oss alla till er alla. Staden är bara en kuliss.
Det börjar som en spirande längtan i takt med att tussilagon klättrar längs vägrenarna och videkissarna gör livet till ett helvete för allergikerna. Det föds en tanke någonstans i bakhuvudet.
I maj har jag flugspöna i bilen varje dag. Det ligger en sjö tio minuter från jobbet och när ingen ser smiter jag hem tidigare, parkerar bilen vid Hellasgården och promenerar sen bland vitsipporna tills jag kommer fram till sjön. Jag går på högra sidan.
Sen sitter jag och spanar efter vak, men det händer ingenting. Jag vet vad jag väntar på.
I slutet av maj har temperaturen blivit bättre både i vattnet och i luften. Jag sitter på en eka som ligger uppdragen på en sydlig udde i sjön. Jag har solen i ögonen då vattenytan plötsligt bryts av sländor. Det låter helt sjukt egentligen, men plötsligt är det en massa pusselbitar som faller på plats. Väntan, årstider, temperaturer, luftfuktighet. Allt måste stämma. I ett år eller två har sländorna varit larver på botten. Larver som livnär sig på plankton eller andra larver och vuxit sig feta under somrarna och sovit genom vintrarna. Sen en dag bestämmer sig larverna för att byta stadium. De förpuppas en tid för att en tid senare komma fram till att det är dags att svärma. Nu är det bråda tider.
Ni vet flytvästarna på flygplanen? Tänk er att ni är en puppa som behöver ta sig till ytan snabbt som fan. Ni klättrar ur skalet ( nu är vingarna färdiga att använda ) drar i sprinten och påbörjar färden upp mot ytan. Pupporna har en gasbubbla att flyta upp med.
Beroende på vädret är ytspänningen i sjön olika från dag till dag. Vissa dagar kan sländorna skjuta upp genom ytspänningen och i den torra luften genast fälla ut och använda sina vingar. Andra dagar passar det bättre att liksom ta det lugnt en stund och hängra på ytspänningen medan vingarna torkar.
Hursomhelst är det nu som det är spännande att vara flugfiskare.
Det tar en stund för fiskarna att förstå att det är mat på gång, men när de väl märker det så börjar stora ringar sprida ut sig genom vattnet och breda fiskryggar avslöjar var fiskarna är. Fåglarna kalasar också på sländorna och det är dags att försöka lura fiskarna med konstgjorda flugor.
Jag känner ofta ett stort behov av att vara ifred och många gånger är den där sjön en verklig räddning. Om vi har bråkat hemma- jag drar till sjön. Om det går dåligt på jobbet- jag drar till sjön. Om man bara är ledsen- dra till sjön! Vid sjön tänker man inte på något annat än vad som händer just nu. Vad äter fiskarna, var är dom, hur mår dom? Vad ska jag fiska med idag och hur ska jag lura dom.
Ofta glömmer jag tiden och stannar tills skogen är alldeles mörk bakom mig. Då brukar allt det jobbiga ha runnit av mig och då är det dags att gå hem.
Sen blir det sommar höst och vinter. Vintern är ju ganska lång i den här delen av världen. Då är det ganska fantastiskt att tänka på larverna därnere på botten. Snart ska dom ge mig en upplevelse utöver det vanliga. Snart ska jag få vara vid sjön igen.
som för mig från natt till dag
Det sägs att livet är ett lotteri
Och du är en på en miljon
Jag kan resa hit och dit
Till och med ha roligt utan sprit
Jag kan leva utan dig. Utan dig
Fredag i allt det där gröna och blå
Jag parkerar bilen i korsningen min gata/någon av de andra författarnas väg- jag syftar på gatunamnen.
En del tycks uppskatta att helgen kommit. Det är liksom det man pratar om på fredagar, men för mig, när jag går sist från jobbet ut i den ännu dallrande eftermiddagen och ser mina skuggor bli längre när jag går uppför backen till parkeringen- så känns det bara som att något är slut. På fredagseftermiddagen måste jag tänka själv. Då är det bara jag.
Varför är det så?
Jag har tagit avstånd från allting. Är det för att jag är rädd för det sinande kontot, eller är det människorna.
Jag har inte roligt längre, nej så är det faktiskt. Jag har inte roligt när jag jobbar, och jag har inte roligt när jag inte gör det. Det är för mycket oro, och den där oron går inte över. Jävla oro. Jag hatar den.
Jag har parkerat bilen och jag går upp mot huset. Det är iallafall städat hemma. Jag slänger av mig skorna och går in och porrsurfar med stängda gardiner tills jag mår dåligt av det också och undrar vad jag ska göra. Jag känne ändå mig själv. Jag tycker om att gå ut, men det går faktiskt inte. Jag kan ju inte! Jag stänger datorn, packar en väska och åker förbi systembolaget på väg ut till Nacka- även det en tradition. Det sitter en tjej i kassan på systembolaget som jag fantiserar lite om.
Hem till mamma och pappa. Mamman inte hemma, pappa passar upp, lagar mat, tar fram öl, står på tå. Dom vet ju allt om mig nu. Dom har någon slags plan, men det har inte jag.
Jag pratar med flickor på nätet och lovar att jag ska träffa dom, men jag trivs ju inte med den som jag har blivit. Jag vet inte hur man förklarar att man på något sätt står utanför normen av hur en kille i min ålder skall vara. Jag är utåt sätt ganska bekymmerslös, ja kanske nåtslags kap?
Jag tar fram en lönespecifikation jag fick i januari och konstaterar att 120000 är mycket pengar på en månad och att jag ändå har nånstans att jag iallafall har tak över huvudet, en bil och något att göra om dagarna. Nu är det länge sedan de där lönecheckarna damp in genom brevinkastet, men likt en roulettespelare är jag övertygad om att kulan ramlar rätt igen, snart igen. Den måste göra det.
Jaja, hemma på udden igen. Bryggan badar i solstänk, gamla katten ligger hälften i solen, hälften utanför. Det finns väl någon mening med allt. Det finns mat i kylen. Och öl.
Stora kvinnor och stora katter
Efter ungefär fyra minuter hemma hos T, så undrar jag om han är en feeder. Ett sånt där praktpsyko man kan se i en femman-dokumentär. Katterna är enorma, men det som är mest enormt är hans fru. Hon väger lätt 200 kilo. Jag förstår sedan att hon verkligen kämpar mot sin övervikt, men överlag är allting hemma hos T helt överdimensionerat- utom T själv.
För övrigt tar jag en dag i taget. Allt suger verkligen. Jag är livegen jobbet, har en tung budget som jag inte verkar bemästra. Jag går på bakslag varje dag. Jag försöker hyra ut lägenheten men får ett nej på mobilsvaret från hyresvärden. Sen verkar den där nya säljaren vackla lite angående min tjänstebil som jag försökt lura på honom för att kunna plocka ut en billigare.
Nej, jag tar en dag i taget, men skulle egentligen vilja skriva ett brev till alla borgenärer som skulle låta nåt i stil med det här:
Bäste/a.......................
Tack för alla brev. Jag skulle fortsättningsvis vilja att ni slutade skicka brev till mig. Jag vet vad ni vill och vad jag klarar av. Jag klarar inte av mer nu. Ställ i er kön och vänta på er tur. Med lite tur ser vi ljuset lagom tills snösmältningen 09.
S(h)it om du bara visste
Lite mer, eller fortsättningen kanske...
"Du ritade dom bästa elefanterna, fast jag sa nog mest att jag tyckte dom såg lite håriga ut. Du skrev dom finaste dikterna. Och du visste först vad det var att vara vuxen"
Jag vet inte längre vad det innebär att vara vuxen. Jag är, om inte 30, så iallafall närmre 30 än 20. Men jag har alltid varit mer 30 än 20, och nu längtar jag bara tills det verkligen står så. På körkortet. Körkortet är det enda riktiga här i världen. Det kan man ta på.
Den här veckan har jag, i den här ordningen, sagt till Julia att jag övervägt att ta livet av mig, lagt korten på bordet och sagt till mamma och pappa att jag flyttar hem, talat med en rysk entreprenör och sedan ändrat mig igen.
Nu ska ni få veta varför.
Det börjar någon gång för ungefär ett år sedan.
Men först måste jag skriva såhär:
C och jag sitter vid ett bord i ett skyltfönster och äter Pizza. Hon har letat efter den perfekta trenchcoaten för sitt yrkesutövande, dejtat en kille som verkade vara lite töntig och nu berättar hon för mig om hur det är att arbeta för den där stora klädtillverkaren som alla verkar jobba för numer. Pengar har plötsligt blivit viktigt för C och hon säger till mig att det är skönt att jag aldrig pratar om pengar. Varför pratar jag aldrig om pengar?
Såhär är det.
För ett år sedan gav jag upp.
Månader efter månader av sjukligt lite pengar avlöste varandra. Ibland hade jag inte råd med någonting. Jag vet inte hur det kunde bli så. Och så skämdes jag, och sen så blev jag arg. Och sen så sket jag plötsligt i allt och när det blev dags att verkligen ta sig i kragen så var det för sent. Det handlade inte alls om mig längre när pappa hade blivit sjuk. Dagar blir veckor som blir till månader och jag travade över brevhögar och väntade... ja, jag vet inte vad jag väntade på egentligen.
Jag såg sanningen i vitögat varje dag efter jobbet. De låg som döda vita brevduvor längs utmed hallgolvet. Inkasso, Kronofogden, än det ena än det andra.
Jag samlade upp dem och sparade dem i ett skåp i köket. Där fick de ligga ifred.
Jag vet inte hur länge jag höll på såhär. Ett halvår kanske. Ibland hade någon knackat på dörren, men jag var aldrig hemma. Nu har jag förstått att de aldrig kommer på kvällen ändå, så vad förväntar dom sig egentligen? Här bor en som skiter i att betala sina räkningar, han har nog inget jobb. Det måste vara så för att det här utspelar sig i Sverige. Jag skulle bli världens bästa kronofogde, nu vet jag ju hur det fungerar.
Fortsätter snart
