GRASSWIDOWER

I Orminge i kön till kassan i vad som brukade heta Servicebutiken men som nu heter Pressbyrån står jag bakom en till synes medelålders man som lämnar över postavier för att hämta ut paket.
Det är först när han vänder sig om som jag känner igen honom som Erik, en kille som inte bara gick i min skola utan även spelade trumpet i min orkester.

Det var på den tiden vi var små.

Nu är vi gamla.

Jag är ganska fet och han är ganska...gammal. Han ser faktiskt sjukt gammal ut. Personligen tycker jag om att omge mig av människor som jag träffar kontinuerligt. Därför är jag tämligen säker på att alla är sig ganska lika sedan mellanstadiet, men det här kille har jag inte sett sedan sjuan.

Han har kortsnaggat hår och fula glasögon och börjar verkligen bli tunnhårig. Det är ju inte klokt hur fort livet går. Det går bara fortare för varje dag..
 Ingenting är sig likt i förorten där jag växte upp. På Facebook finns en fotogrupp där folk lagt upp bilder på sånt som inte längre finns längre. Milan, till exempel. Milan var ett rött gammalt hus man rev för att bygga folkets hus. Det är bilder på Milan och spelningar som varit där. Det är bilder på mina klasskompisars storebröder. Inscannade. Gulnade.

Nicke tittar på mig på en bild och är kanske 15 år. Nu är han säkert närmare 35.

Sen går han iväg i shorts och springskor. Han har spänstiga vader så han springer nog en del. Gubbspringer eller spelar innebandy.