GRASSWIDOWER

Jag tror inte att jag är ensam med mina tankar om osäkerhet inför ett vuxenliv. Jag börjar bara undra om livet är det som händer hela tiden, runt mig, just nu, och att det faktiskt inte är något som tänker vänta in mig så att jag kan börja när Jag känner för det.

För ungefär ett år sedan drev jag min flickvän ifrån mig. Stod inte ut, är min version. Orkade inte med någon som inte hade någon verklighetsanknytning. Ville helt enkelt träffa någon eller dela min tid med någon som visste vad livet egentligen innebar, och vad det krävde för insatser. Det kanske var bra för oss båda.
Hon skaffade sig en liten lägenhet inte långt från min. Egna väggar, eget tak, egna vänner och snart även egna vanor och egenheter. Vi behövde inte varandra längre, men hade väl svårt att slita oss.

Jag summerar året som gått och konstaterar att vissa saker var bra. Det var bra för Alex att klara sig själv, och det var bra för mig att se henne klara av det.

Det var också bra att se sanningen i vitögat och ta itu med en del problem som hopat sig på grund av för vidlyftiga vanor. Nu lever jag på det som är mitt, och klarar mig bra.

Magnus Carlson sjunger:

Allt jag äger finns inom mig
vi är födda för att leva,
inte bara konsumera/överleva

På min arbetsplats umgås man med varandra, och vill man inte det så anses man kanske vara lite annorlunda. Jag har en fot i det gänget, och en fot med mig själv och det jag är rädd för och det jag antar att jag försöker skriva mig fram till är att jag börjar undra om jag har råd att välja det här med ensamheten eller om jag egentligen borde kapitulera inför allt. Umgås med dom som vill umgås med mig, och försöka lappa ihop det förhållande som jag själv förstört. Och går det?

I min pågående egotripp är det en uppoffring att välja gemenskap och tvåsamhet. Jag är helt fast i tänket att säga ja till allting och sen välja det jag tycker verkar roligast för stunden och skita i andra åtaganden. Jag tycker det är svårt att inte bara tänka på mig själv. Hur fan kan man tycka att det är svårt? Hur har jag blivit en sån?

Om jag fortsätter såhär, vad kommer hända med mig då? Jag hade en diskussion med Adam om det, och jag konstaterar att jag kanske slösar bort mitt liv på Alex, och han menar att han slösar bort M's liv för att han inte kan bestämma sig om han vågar kliva in i hennes liv och ta rodret över barn och annat, och istället håller lågan lite vid liv för att kunna äta kakan när det passar honom.


Åren går och det är vinter igen. Jag kör på Strandvägen i en enorm dunjacka och ser ut över vattnet. Det är soligt men kallt. En underbar dag.
Jag önskar att jag kunde svälja min stolthet och ta Alex på en långpromenad och berätta vad jag känner. Att jag är trött på det här.
Vi kunde kanske flytta ihop igen. Vi kunde bygga alla garderober och förvaring och hyllor i världen. Vi kunde stå ut ett år och sen köpa något större. Vi kanske skulle kunna bli lyckliga tillsammans igen. Nöjda med det vi har.

Allt det där tänker jag innan jag svänger in på Hamngatan, tar höger på Norrlandsgatan och upp till vänster och in i tunnlarna på väg vidare mot Nacka.