Magnolian
Jag har försökt skriva längre, vackrare och... ja, vackrare och vuxnare, men jag kan inte.
Nu ska jag skriva snabbt om Birger innan jag glömmer. Men först ska jag tända en cigarett.
Precis just nu är det sådär tyst som det bara blir när hela huset sover. Gatan är inbäddad i snö och mörker, och det enda ljuset i lägenheten är det svidande flimret från skärmen. Min tändsticka väser i mörkret och jag hör hur tobaken knastrar när jag för den till cigarettänden.
Birger och jag går längs korridoren, förbi hon som alltid går med sin rullator och flyttar saker. Allt är så slitet. Längs väggarna står möbler som säkert har sina egna historier. Möbler som blivit kvar, kvarlämnade från släktingar som inte vill minnas dem eller inte har plats. Kanske bara skönt att bli av med. Det här är slutförvaringen, och jag har koden för att komma in. Jag har en namnlapp som det står volontär på, och jag har Birger. Allt är så slitet. Det är som man stött i precis allting. Alla hörn och alla väggar och allt man kan ta på. Det finns böcker också, men jag tror inte att någon läser dom. Liksom möblerna är dom bara kvar och dom står i hyllor som en gång stått hos någon annan och dom handlar om allt och ingenting. Det är en bok om Sverige - som det en gång var kanske. Nordisk familjebok, första bandet A - Arkimboldus. Jag bestämmer mig för att ta Birger därifrån.
Det finns en innergård som passat bättre på ett fängelse. Man kan inte ta sig ut därifrån, och jag undrar om man kan ta sig in äns en gång. Vildvuxet och ovårdat. Birger pekar och skakar på huvudet. Någon borde kratta löven och ta hand om det. Det är säkert tänkt att det ska vara lugnt och vackert att titta på trädgården, men för en sån som Birger, som säkert bara gjort precis allting rätt här i livet, så är det bara frustrerande att inte kunna gå ut och hugga i. Vi står på andra våningen, ovanför trädgården och här växer en fantastisk Magnolia och vi är i jämnhöjd med bladverket i vilket ett par skator febrilt bygger bo. Det var det Birger skulle visa mig. Jag är ny för honom. Jag är volontär, men han tror hela tiden att jag är någon slags militär. Jag låter honom tro det. Birger visar mig skatorna och jag funderar på hur vi ska komma därifrån.
Nu ska jag skriva snabbt om Birger innan jag glömmer. Men först ska jag tända en cigarett.
Precis just nu är det sådär tyst som det bara blir när hela huset sover. Gatan är inbäddad i snö och mörker, och det enda ljuset i lägenheten är det svidande flimret från skärmen. Min tändsticka väser i mörkret och jag hör hur tobaken knastrar när jag för den till cigarettänden.
Birger och jag går längs korridoren, förbi hon som alltid går med sin rullator och flyttar saker. Allt är så slitet. Längs väggarna står möbler som säkert har sina egna historier. Möbler som blivit kvar, kvarlämnade från släktingar som inte vill minnas dem eller inte har plats. Kanske bara skönt att bli av med. Det här är slutförvaringen, och jag har koden för att komma in. Jag har en namnlapp som det står volontär på, och jag har Birger. Allt är så slitet. Det är som man stött i precis allting. Alla hörn och alla väggar och allt man kan ta på. Det finns böcker också, men jag tror inte att någon läser dom. Liksom möblerna är dom bara kvar och dom står i hyllor som en gång stått hos någon annan och dom handlar om allt och ingenting. Det är en bok om Sverige - som det en gång var kanske. Nordisk familjebok, första bandet A - Arkimboldus. Jag bestämmer mig för att ta Birger därifrån.
Det finns en innergård som passat bättre på ett fängelse. Man kan inte ta sig ut därifrån, och jag undrar om man kan ta sig in äns en gång. Vildvuxet och ovårdat. Birger pekar och skakar på huvudet. Någon borde kratta löven och ta hand om det. Det är säkert tänkt att det ska vara lugnt och vackert att titta på trädgården, men för en sån som Birger, som säkert bara gjort precis allting rätt här i livet, så är det bara frustrerande att inte kunna gå ut och hugga i. Vi står på andra våningen, ovanför trädgården och här växer en fantastisk Magnolia och vi är i jämnhöjd med bladverket i vilket ett par skator febrilt bygger bo. Det var det Birger skulle visa mig. Jag är ny för honom. Jag är volontär, men han tror hela tiden att jag är någon slags militär. Jag låter honom tro det. Birger visar mig skatorna och jag funderar på hur vi ska komma därifrån.
Kommentarer
Trackback
