GRASSWIDOWER

Jag frågar henne om jag får komma i henne, men det får jag inte. Jag vet inte var jag får komma, så jag kommer inte alls.
Vad är sex utan orgasm? Jag runkar av mig själv på toaletten- tragiskt, och säger godnatt till henne. Kan ändå inte somna. Det känns ändå ofullbordat allting.

Lägger mig i soffan. Det är något jag vill somna till. Jag låter lanternan jag fått vara tänd.

Går genom en blanding av Covent Garden och Centrala parken i Orminge. Vet vad jag vill. Strax efter fontänerna finns ett stånd med kläder och pryttlar och om man ber snällt, även saker man knappt kan drömma om - men det är just det jag gör.

Vi gör upp och jag går med en pappkasse genom eftermiddagssolen i parken via promenadstråken till en lägenhet jag inte längre minns. Där spolar jag av huvudet.

Huvudet är ett kvinnohuvud. Jag har drömt om det tidigare. Jag minns inte henne och jag minns inte drömmen längre, men jag vet att det här huvudet har en koppling till något som hänt tidigare. Fuck att jag inte kan sätta fingret på det.
Spolar huvudet under ömsom kallt, ömsom varmt vatten. Ögonen mjuknar från sin likstelhet. De fladdrar under kranen och jag måste stålsätta mig för att inte kräkas. Jag spolar det och spolar det. Det ska bli mjukt. Jag ska sätta på mig själv huvudet, även om jag idag inte vet hur det ska gå till.

Vaknar kallsvettig. Det säljs något slags mirakelmedel på TV- sheercover. En tjej från bewitched berättar hur hon har blivit både mer säker på sig själv, vackrare och mer framgångsrik tack vare sheer cover. Klockan är strax efter sex och jag är klarvaken.
Jag stänger av tv:n och blåser ut ljuset i lanternan, kryper upp i sovrummet. Kan inte sova. Går ut igen. Fortfarande kolsvart trots öppna persienner. 

Jag eskorteras av vakter ut till en rastgård. Många fångar runt mig. Höga murar runt mig. Det här verkar vara den motion man får. Jag tittar upp mot muren, och på muren, en rad beväpnade vakter. Jag är tydligen i USA, och jag är nån form av bad guy. Automatvapen.
Plötsligt säger vakten närmas mig att jag har besök, och jag blir förvånade, men ändå inte förvånad. Jag vänder  mig om och ser den stora grinden från rastgården ut till verkligheten skjutas upp, och jeepen där utanför. En skäggig gängmedlem uppenbarar sig i öppningen. I samma ögonblick inser jag att det är ett fritagningsförsök. Dom ska rädda mig, men från vem??

Skott brinner plötsligt av, och jag skyndar mig mot närmsta vägg. Där, precis nära en dörr eller öppning kommer "the warden, och det är min försäljninschef och säger; du får de här dagen på dig. Vi ses imorgon.
Jag inser att allt är uppgjort och tar mig mot öppningen. Vakter faller runt om mig.

Jag tror inte att jag är ensam med mina tankar om osäkerhet inför ett vuxenliv. Jag börjar bara undra om livet är det som händer hela tiden, runt mig, just nu, och att det faktiskt inte är något som tänker vänta in mig så att jag kan börja när Jag känner för det.

För ungefär ett år sedan drev jag min flickvän ifrån mig. Stod inte ut, är min version. Orkade inte med någon som inte hade någon verklighetsanknytning. Ville helt enkelt träffa någon eller dela min tid med någon som visste vad livet egentligen innebar, och vad det krävde för insatser. Det kanske var bra för oss båda.
Hon skaffade sig en liten lägenhet inte långt från min. Egna väggar, eget tak, egna vänner och snart även egna vanor och egenheter. Vi behövde inte varandra längre, men hade väl svårt att slita oss.

Jag summerar året som gått och konstaterar att vissa saker var bra. Det var bra för Alex att klara sig själv, och det var bra för mig att se henne klara av det.

Det var också bra att se sanningen i vitögat och ta itu med en del problem som hopat sig på grund av för vidlyftiga vanor. Nu lever jag på det som är mitt, och klarar mig bra.

Magnus Carlson sjunger:

Allt jag äger finns inom mig
vi är födda för att leva,
inte bara konsumera/överleva

På min arbetsplats umgås man med varandra, och vill man inte det så anses man kanske vara lite annorlunda. Jag har en fot i det gänget, och en fot med mig själv och det jag är rädd för och det jag antar att jag försöker skriva mig fram till är att jag börjar undra om jag har råd att välja det här med ensamheten eller om jag egentligen borde kapitulera inför allt. Umgås med dom som vill umgås med mig, och försöka lappa ihop det förhållande som jag själv förstört. Och går det?

I min pågående egotripp är det en uppoffring att välja gemenskap och tvåsamhet. Jag är helt fast i tänket att säga ja till allting och sen välja det jag tycker verkar roligast för stunden och skita i andra åtaganden. Jag tycker det är svårt att inte bara tänka på mig själv. Hur fan kan man tycka att det är svårt? Hur har jag blivit en sån?

Om jag fortsätter såhär, vad kommer hända med mig då? Jag hade en diskussion med Adam om det, och jag konstaterar att jag kanske slösar bort mitt liv på Alex, och han menar att han slösar bort M's liv för att han inte kan bestämma sig om han vågar kliva in i hennes liv och ta rodret över barn och annat, och istället håller lågan lite vid liv för att kunna äta kakan när det passar honom.


Åren går och det är vinter igen. Jag kör på Strandvägen i en enorm dunjacka och ser ut över vattnet. Det är soligt men kallt. En underbar dag.
Jag önskar att jag kunde svälja min stolthet och ta Alex på en långpromenad och berätta vad jag känner. Att jag är trött på det här.
Vi kunde kanske flytta ihop igen. Vi kunde bygga alla garderober och förvaring och hyllor i världen. Vi kunde stå ut ett år och sen köpa något större. Vi kanske skulle kunna bli lyckliga tillsammans igen. Nöjda med det vi har.

Allt det där tänker jag innan jag svänger in på Hamngatan, tar höger på Norrlandsgatan och upp till vänster och in i tunnlarna på väg vidare mot Nacka.