Någon slags semester
Solen sjunker allt lägre och de låga träden kastar långa skuggor längs grusvägen. Tänk vad länge jag varit på väg hit. Så länge att kalhyggena nere i dalen blivit gröna. Tallarna breder ut sig och växer där nere i dalen i långa räta rader.
Vi stannar och tittar på en ren. Den är inte rädd. Bryr sig inte ens när vi försöker närma oss den. Visslar. Den bara tittar på oss och fortsätter äta. Snart är det höst. Vi konstaterar att vi borde haft en hund med oss. Mest som sällskap.
Grusvägen slingrar sig uppför lågfjället och först efter krönet börjar vi närma oss målet. Vi parkerar och packar om våra ryggsäckar. Byter skor mot gummistövlar.
Sen går vi ut i vildmarken. En bit är det en grusväg med gräs i mitten. För de som har fäbod häruppe på fjället. Vi går av vägen och ut i mossan förbi båthusen. Passerar några båtar som dragits upp längs stranden. Snart är vi ute på myren och sjunker för varje steg en bit ner i den blöta mossan. Nu är det bara vildmark! Så långt man kan se sträcker myren ut sig utmed sjön och omringas av norska fjäll och ur myren reser sig öar med små vindpinande björkar.
Vi går i ett par timmar och stannar ibland för att hämta andan. Det går gäss på sjön och när vi nått andra sidan följer vi strömmen som förser sjön med sitt kalla klara vatten och följer dess meandrande allt längre ut mot fjällen. En av dessa öar i myren får bli läger. Vi sätter upp tältet och stuvar in sovsäckar, ryggsäckar och liggunderlag. Plockar upp spöna. Vattnet är helt stilla men bryts plötsligt av vakande fisk.
Vi fiskar i det allra sista ljuset medan öringarna hoppar högt över vattnet och landar igen med ljudliga plask. Sen gör vi en stor brasa, grillar korv och dricker öl.
När jag vaknar på morgonen ligger Erik i gräset utanför tältet och sover. Han har redan varit uppe en stund och det är varmt och inga myggor. Jag sträcker på mig i bara kalsonger och njuter av tystnaden. Det enda som hörs är en renbjällra någonstans ute på fjället. I en flock med renar några hundra meter bort är en ren alldeles vit.
Vi gör iordning frukost och kokar te på spritköket. Det är nästan obehagligt tyst. Inga fiskar bryter vattenytan idag och luften står helt stilla, men plötsligt vänder jag mig om och blir rädd. En hund, en alldeles riktig hund, ja, en sån slädhund är på väg rakt mot oss ute på myren. Jag vet inte om jag tror att det är en varg, men det känns obehagligt på något sätt.
Hursomhelst, den här hunden äter också frukost. Den verkar hungrig och glad och man kan brotta ner den och leka med den som om vi känt den hur länge som helst.
Sen stannar den med oss hela dagen och följer med oss när vi packat ihop tältet och fiskar oss längs med sjön på väg tillbaka till bilen.
På kvällen fiskar vi i strömmen nedanför fjället och steker fisk på spritköket.
Några kvällar senare fiskar vi utanför en kohage nere i Hede. Vi får inget, men det är ganska varmt ändå för att vara tidig natt. Vi hittar en slogbod där det finns ved och sitter där och eldar tills det enda ljuset kommer från månen och för att vara riktigt ärlig, några 3g-master på närmaste bergstopp och en lyktstolpe långt borta vid "stadens" backhoppningsanläggning.
Efter ett par dagar i skogen upphör värmen och byts mot hällregn.
Vi säger inte så mycket, men känner att det räcker. Vi packar in allting i bilen och åker hemåt. Det känns vemodigt att lämna lugnet för staden och ännu märkligare att ge sig in i eftermiddagstrafiken. Ändå är det skönt att vara hemma. Men skönast är det nog att bara vara på väg.
Fredagspanik
Vissna...
Det är först när han vänder sig om som jag känner igen honom som Erik, en kille som inte bara gick i min skola utan även spelade trumpet i min orkester.
Det var på den tiden vi var små.
Nu är vi gamla.
Jag är ganska fet och han är ganska...gammal. Han ser faktiskt sjukt gammal ut. Personligen tycker jag om att omge mig av människor som jag träffar kontinuerligt. Därför är jag tämligen säker på att alla är sig ganska lika sedan mellanstadiet, men det här kille har jag inte sett sedan sjuan.
Han har kortsnaggat hår och fula glasögon och börjar verkligen bli tunnhårig. Det är ju inte klokt hur fort livet går. Det går bara fortare för varje dag..
Ingenting är sig likt i förorten där jag växte upp. På Facebook finns en fotogrupp där folk lagt upp bilder på sånt som inte längre finns längre. Milan, till exempel. Milan var ett rött gammalt hus man rev för att bygga folkets hus. Det är bilder på Milan och spelningar som varit där. Det är bilder på mina klasskompisars storebröder. Inscannade. Gulnade.
Nicke tittar på mig på en bild och är kanske 15 år. Nu är han säkert närmare 35.
Sen går han iväg i shorts och springskor. Han har spänstiga vader så han springer nog en del. Gubbspringer eller spelar innebandy.