GRASSWIDOWER

En del människor bara försvinner.
När jag var 20 hade jag ett litet nytt gäng bestående av Mickel, och en tjej som hette Jenny. Vad hände med henne? Hon bodde i Enskede och jag var den mesta kaosmänniskan i världen just då. Jag vill inte ens tänka på allt som hände.
Men vad hände med Jenny?
Jag hittar ingenting på google, hon finns inte på facebook, hitta.se har 3 Jenny med hennes efternamn, men ingen känns som hon. Vart tog hon vägen?
Som i alla mina kärlekshistorier var jag en gång övertygad om det var hon som var den rätta. Det förstod jag naturligtvis efter att jag betett mig som skit och otaliga gånger kommit hem till henne pårökt och full. Sen bodde jag med henne i flera månader medan jag fick tabletter av min husläkare då jag övertalat henne om att Stesolid nog var det jag behövde för att varva ner.

Först letade jag efter kärleksruset, sen letade jag efter ruset i flera år och nu letar jag bara efter Jenny. Inte för att säga till henne att jag älskar henne eller så. Bara för att säga att hon är bra.

C har en stuga på en barrig tomt på Åland. Jag hoppas att vi åker dit någon gång och skriver böcker som ingen vill läsa.

Skymtar trapphuset i huset på andra sidan. Det ligger en dimslöja runt gatljusen. En bil passerar ibland.
Jag finns inte längre.

Jag sjunker in i soffan, längre och längre. in i soffan- TV-serierna flyter ihop. Gamla Seinfeld-avsnitt jag redan sett. Blir ett med tyget, grånar, smälter in. Jag har en filt svept över axlarna och som luva. Jag finns inte längre.

Hon har pärlörhängen och ligger på en divan i ett hotellrum på ett hotell någonstans i Asien. Det ser trevligt ut. Hon ser trevlig ut. Jag kysste henne en gång på en fest för något år sedan, fast jag visste att hon har pojkvän och bostadsrätt. Jag tyckte det var helrätt. Verkligen kul.
Hennes kille var nån slags reklamsnubbe, och det störde jag mig naturligtvis på. Jag har alltid stört mig på folk som kan titulera sig något. Jag har en amerikansk titel på mina visitkort, men vad säger det om mig? När jag söker efter en kund till mig på hitta.se så står det att han är astronaut.

Reklammannen, killen, snubben, tittar lite sexigt på mig från en klippa med en Thailändsk soluppgång i bakgrunden. Jag bläddrar genom albumet. Det ser skönt ut. Dom är lediga. Hon ligger på divanen, hotellet ser dyrt ut. Sparsamt inrett, mycket ädelträ. Ändå lyxigt sobert.
Han ser trevlig ut. Han är skitsnygg egentligen. Det är väl om något det man borde störa sig på i första hand. Jag vet vad han heter. Han har ett bra jobb, ser bra ut, och har en flickän som jag skulle vilja ha- bara för att!
Hon är en sån tjej man ville ha när man var tio år, och det där går aldrig över. Hon hade lockigt hår och polokragar. Jag tror att jag inbillade mig att jag älskade henne där på Nackabussarna.

Reklamkillen, jag bläddrar vidare, slår in julklappar och i lägenheten som har högt i tak står en vacker gran. Julklappsutdelning hos familjen. Barn på bilderna. Hon sitter i hans knä. Fan vad trevligt allting är. Jag minns att jag såg honom på Ica Maxi när jag handlade en gång. Han kände igen mig, och jag kände igen honom, och vi stog några meter ifrån varandra och sneglade lite argt medan vi öste ner plockgodis i varsin påse. Han såg fan fräsch ut för att vara tio år äldre än mig.

Jag och Olle Ljungström är vänner. Jag ser på bilderna på honom och han är mycket äldre än jag vill att han ska vara. Jag vill ha kaosspelningar på Sturehof, och att kvällarna på båten han brukar spela på aldrig ska ta slut. Det står att han bor i Singapore och jag undrar om det är sant. Han har en skum samling vänner.

Jag bläddrar igenom Thailandsbilderna igen. Tittar på pärlörhängena.
Om jag var tjej skulle jag ha såna och en kille som visste vad han ville och hur man tog sig dit.

Efter en hård och inte alls glamourös helg på något sätt gäller det att trappa ner successivt. Jag minns inte hur jag tog mig hem i fredags, men jag vet att jag förmodligen var berusad när jag satte mig i bilen för att äta frukost med en vän jag sällan träffar men ganska ofta pratar i telefon med. Vi fikade och gick sedan genom stan för att köpa bröd innan jag tog bilen hem igen för att sova några timmar innan en påtvingad utgång som verkligen inte behövdes.

Jag sitter i soffan och lyssnar på blåsten och soffan och alla möbler är ommöblerade helt ologiskt av hon som sover i sovrummet.
Vinden sliter i takplåtarna och jag tog en taxi hem från en bedrövlig föreställning tidigare ikväll.

Det är så skönt att bara sitte uppe och vänta in natten. Det är så skönt att inte behöva kliva upp klockan 6 imorgon. Att bara sitta här med datorn i knät och tv och musik på.
Jag gråter av sportsammanfattningar, fast jag inte kan något om sport, och jag gråter i Jerry Maguire när det går bra för Cuba och han och Tompa kramas. Jag gråter av så mycket fast jag inte är ledsen.

Det är så mycket som händer hemma nu.
I måndags åkte jag hem bara för att jag varit i Karlstad och suttit i bilen hela dagen. Suttit i bilen tillräckligt länge för att känna mig tillräckligt overklig nog för att åka hem bara för att få känna mig normal. Finns det någon logik i det? Hemma är ju ingenting längre normalt.

Pappan gick en promenad, fick kärlkramp, tog nitroglycerin och låtsades som att allt var bra. Sen åkte han till SÖS för att göra spirometri. Och blev kvar där.

Det visar sig att pappan lider av ett hjärta som när som helst kan ge upp. Först blir pappan ledsen eftersom han är rädd för döden. Sen blir pappan rädd för att man Ska bli det. Sen samlar han sig inför resten av familjen som kommer från olika håll.
Anders kommer från en fest på Strandvägen, mamman kommer dit och är ett vrak fast hon inte har känslor. Jag kommer dit i bilen oc h jag hittar så bra i garaget nu så jag vet precis hur snabbt man vågar köra och vid vilken stolpe man ska ställa sig vid om man vill ha nära till biljettautomaten. Köper en smörgås på Pressbyrån.

Pappan sitter i ett dagrum med stora fönster med mycket ljusinsläpp. Mamman är där också och hon har med sig mandariner och vindruvor som jag äter upp. Pappan spelar lugn. Mamman är bara lycklig att hon liksom är med. Det verkar som att hon inte förstår någonting, Det känns som att jag bara iakttar allting. Jag är liksom aldrig där. I sängen bredvid pappa ligger nån som är flera hundra år gammal äldre än pappa. Hans ögon följer mig genom rummet och pappa säger att; nu är det nog bäst att ni åker hem, det är så jävla tråkigt här.

Jag parkerar mamman hos gudpapporna som ger henne vin och mat och någon att prata med. Det är bra att dom finns där. Jag måste åka hem till mig och mitt, vad det än nu när, och jag kan inte vara med henne hela tiden. Jag tror att allt är bra när jag åker tillbaka till stan.

Söndag.

Inser att jag  blir tokig av att inte träffa vanliga människor. Bestämmer frukost på Kafe Oskar. Julia vill inte följa med. Calle vill följa med. Julia säger att hon inte vill äta med Calle som hon inte tycker om eftersom han uppenbarligen inte tycker om henne, Ingenting är sant. Vi äter baguette med ost och skinka, och lämnar bilen och går längs med Narvavägen ner till Strandvägen och synar lokalen min lillebror haft fest i lite kritiskt som att det var länge sen vi var på privatfester och går sedan över djurgårdsbron och sen längs vattnet och pratar med fiskare och bestämmer oss för att gå till ett museum, vadsomhelst egentligen.

Jag säger att jag har svårt för muséer eller vad man ska kalla det, som har fiskar i burar. Fiskar som inte kan göra precis vad dom vill, men vi går ändå til Aquaria bara för att se laxarna, och vi trängs med barnvagnsfolket och vi trängs med de spanska turisterna. Allting är för smått för oss, men plötsligt ser Calle en råtta som sitter i en jordgubbsbuske ovanpå fjällbäcken inne på Aquaria och hur den än kommit dit så ger den värde till de där sjuttio kronorna vi betalade för att gå in. Hör den verkligen till utställningen och på vilken skylt kan man isåfall läsa om den?

Dagen skymmer och som för att göra allting värre så strosar jag i Sickla genom folkhaven och köper slutligen ett skärp. Sen åker jag hem för att betala räkningar åt mamma och pappa och sen så sätter jag mig i bilen och åker hem. Jag sitter mycket i bilen och när jag klarat av allting hemma, bytt lakan och tvättat och gjort det jag tänkt att jag ska göra och gått och lagt mig. Då dröjer det inte länge förrän mamma ringer och säger att det är fler som kommer dö nu, eller att den svarta katten håller på att dö. Den svarta katten har varit döv i flera år. Den svarta katten är konstig, men kjelig. Den svarta katten är pappas katt och nu ligger den på den där stora berbermattan med mamma och kan inte röra sig. Hon lägger huvudet ner som för att sova, men vet att hon aldrig kommer att vakna och försöker springa därifrån utan att det går. Den svarta katten kan inte springa längre,

Saba blev 18 år, och ingen trodde att hon skulle bli yngre än sin bror, Rufus. Den svarta katten hörde ingenting, men hon låg under forsytian utanför köksdörren och kände på vibrationerna när någon närmade sig.
Mamma gråter och jag kan inget göra. Jag undrar om vi ska åka med henne till veterinären, men det tycker inte mamma. Hon tycker att hon ska få dö hemma. Hon säger att vi inte hinner, och jag tror henne. Jag önskar att jag vore där, men ändå inte.
Jag ringer till min bror och skäller ut honom för att jag kan skälla ut honom. Han säger att han sover, men jag säger att alla skiter i att han varit ute och är bakfull och att han faktiskt måste gå ner till mamma och Saba och hålla dom sällskap och vara med dom och vara en familj. Han grymtar, men gör det.

På morgonen ringer mamma mig och säger att hon inte vågar titta, men att den svarta katten ligger som hon brukar under kökssoffan, men utan att andas. Svarta katten. Hon som åt oliver, Mamma säger att hon nog har panikångest. Det är ju pappas katt. Hon vågar inte säga något, och jag säger att hon inte behöver det.
Min lillbror lyfter ut den svarta katten och rullar in henne i frotté. Han lägger henne på en kudde på verandan och vi ska begrava henne någon dag när det fortfarande är ljust och alla är hemma. Jag undrar varför jag inte är mer ledsen, och jag pratar med pappa på eftermiddagen och han säger att han vet nu, och att det inte var konstigt. Att man inte kunnat göra mer, och att det ändå var något man väntat på.

Mamma mår nog mer dåligt än jag, säger han och sen;

Vi begraver henne i sluttningen ner mot sjön så att hon också får titta ut mot vattnet och aborrarna.

Bilen är täckt av gula och röda löv när jag kommer tillbaka till den. Mamma och pappas hus, helt omgivet av skog som verkar krypa närmre på hösten.
Sveriges fattigaste säljare sätter sig bakom ratten och önskar att det vore den 25 imorgon. Det är det inte och magen knorrar. Vad är det med stolthet? Vad är det med att pusta och stöna och vanka av och an och inte komma till skott och säga som det är?

Jag tjänar bra, det är inget snack om det. Jag tjänar fruktansvärt bra för att vara en kille som egentligen inte har några ambitioner och ägnar en stor del av sitt vakna liv åt att ragga tjejer på nätet bara för att man inte orkar träffa folk på vanligt sätt. En kameleont som inte längre kan anpassa sig till sitt gamla liv.

Hej, vem är du?

Hej du, jag är den du vill att jag ska vara. Jag gör det du vill att jag ska göra och jag säger det du vill att jag ska säga. Jag är den som intresserat frågar mer om dig, som inte brer på om sig själv, som lyssnar på vad du har att säga och om jag nu inte får följa med dig hem i natt, så är jag säkerligen det sista du tänker på när du kryper ner i sängen.
Jag är inte intresserad av någon annan än mig själv.


Sveriges fattigaste säljare säljer sin själ för några timmars sällskap. Jag kan se dig i ögonen, men bara för att spegla mig själv.

Jag läser på Manolo att duffeln kommer tillbaka. Jag dammar av min Gloverall och tvingar ner mina nakna fötter i ett par RM Williams och går ut i nån slags vanföreställning om att allt kommer kännas som en höst för ganska många år sedan, då jag hade flugit till Provence och gick omkring i en Ralph Laurentröja- den med flaggan på, och sprätte bland löven på Cours Mirabeu. I Kristineberg var löven trötta och blöta, och jag letade i fickorna efter kvarglömda cigg när jag passerade gymmet.
Löven var trötta och blöta och klistrade sig mer under fötterna än virvlade när jag, den store poeten gick under tunnelbanebron ut i Fredhällsparken för att möta S och äta frukost och sen promenera, eller tvärtom. S hade för övrigt haft nån slags fest eller middag med M och hennes nya kille och hans kompis som tydligen dessutom är min granne. Jag ville inte komma, utan låg större delen av kvällen i soffan och gick så småningom över till körsbärslikör när min selvarossa tagit slut. Mitt huvud dunkade i takt med mina steg på vägen genom parken.

Såhär är det; i onsdags ringde min mamma mig på jobbet och sa att pappa hade fått en hjärtinfarkt. Jag tog bilen till Karolinska, pappa opererades och sen fick vi träffa honom. Sedan dess har jag varit hos honom varje dag, och han verkar må bra. Man räknar inte ens operationerna som operationer längre, utan som behandlingar. Trots att det är sjukt avancerad kirurgi, så kan man inte ens se ett hål i pappan. Dom har inte ens sytt honom.
Sedan i onsdags har han dessutom varit död i några sekunder, så det blir inte tal om att åka hem, utan han kanske till och med måste opereras igen, men det får jag veta imorgon.

När pappan inte är hemma blir mamman ännu konstigare än vanligt och jag har tillbringat större delen av veckan i mitt tillfälliga rum på övervåningen bland möbler som ingen vill ha men inte kan göra sig av med. Där har jag två madrasser och en värmefläkt som susar sövande.

O är sjuk igen, han har misskött jobbet och får det inte igen. Han röker och dricker och umgås med alkisarna på söder.

Jag är en välfärdsvals, jag har allt men jag har ingenting alls, och det är verkligen sant!

Nu sitter jag i mitt kaos av tvätthögar och disk och undrar när jag ska orka ta itu med det. Kanske nu. Jag lovade mig själv att göra det när jag kom hem från pappan, och sen lovade jag mig själv att jag skulle börja när jag hittat en sak på internet, men nu har jag hittat den.
Jag vet inte hur det ska bli med allt.

Om du vill att jag ska komma och hälsa på dig så gör jag det.

Jag plockar upp C på Valhallavägen, och åker genom regnet ut till Lidingö. Vi ska lämna fiskegrejer till en kille som köpt spön och rullar för 15000. Det ironiska i det hela är att efternamnet på hans dörr är samma efternamn som stod på min allra första nätdejts dörr, och jag blir tvungen om han möjligen har en dotter som har ett namn på R, och det har han. Nudå?

Igår grillade vi och tyckte ganska snabbt att det var obekvämt. Har vi blivit för gamla? Nedanför mitt hus finns det välbesökta klippor som folk solar, badar och grillar på. R & T och jag grillar på en engångsgrill och försöker hitta ett bekvämt sätt att sitta på. Det går inte. Jag vet inte var jag ska hänga min kavaj, och slipsen doppar jag i potatissalladen. Haloumin antar snabbt en brun färg, bränner fast i gallret och tar sedan smak av tändvätska. R's skor får inte bli repiga och vi är verkligen dåliga på det här utelivet. Jag tältar ju ute flera veckor om året annars, men det känns som att förutsättningarna är annorlunda då.

Det är nåt slags melodiradioprogram igång när jag går ner för att äta frukost. Ett sånt där program som bara går att få in på en transistorradio, med önskningar från Ann-Margrete i Eslöv. Glättiga fyrtiotalsmelodier. Jag försöker soundtracka mitt liv med sånt själv och låter en dvd-skiva spela introt till härifrån till evigheten gång på gång på gång. Undrar om man ska äta nåt, men egentligen borde man bli smalast nu. Börja allt från början igen med start på tisdag då nya jobbet börjar.

På allmän begäran...nåja.

Carl och jag slipar på dejtingboken. Den kommer tveklöst utgöra en slags osynlig gräns mellan vad tidigare som varit tabu, men som idag är alldeles, alldeles normalt. Det nya svart, helt enkelt, och toppad med historier från verkligheten.

Jag vet att jag leker och jag vet att jag egentligen är nöjd med det mesta och hur jag har det, men när jag hittar dina underkläder i turerna med blå ikeasäckar upp och ner från tvättstugan, vecka efter vecka så vet jag att jag innerst inne saknar dig, men att det faktiskt inte går. Det är så mycket som jag har gjort här hemma, men som jag inte kan stå för. Saker jag gjort och människor jag träffat. Allt som gör att jag måste projicera så mycket av all den där ångesten på dig.
Jag inbillar mig att jag säger upp mig och åker ner till dig. Hur jag tar tåget eller en bil in från Charles de Gaulle och bara sitter på din trapp en dag när du kommer hem från skolan och hur glada vi ska bli när vi ser varandra.
Men man blir aldrig sådär glad som i filmerna. Aldrig. För man är aldrig lika snygg som man tänker att man ska vara, och vädret kommer med all säkerhet omöjliggöra det där sittandet på trappan och du kommer aldrig ens komma hem även om jag sitter där tills det är dags att åka tillbaka.

Stränder, ändlösa stränder med drivved och spillror av preskriberade romanser.
 

En liten burk med en tand

Grattis S för att du är så bra när du själv mår bra, och grattis O, för att du är en så bra vän när du mår bra nog att ta hand om dig själv. Jag hoppas att ni hade det bra idag med dom som betyder mest för er.

Jag förstår inte vad det är för språk jag läser egentligen. Det låter bara som japanska. Läraren låter japansk och jag låter som Carl Bildt när han pratar engelska- fast jag låter som en svensk japan.
Davastje, davastje, harasjå harasjå säger läraren och jag skruvar på mig. Janiznajo, mumlar jag. Nå jadomajjo. Eh... vad är det jag säger egentligen?
Det är en katt, det är en hund, dom är där eller dom är här. Allt låter likadant. Janiznajo säger jag. Jag vet inte.

Imorgon är det arbete igen och jag har nästan sett fram emot det eftersom jag inte jobbat i helgen. Jag har ju en inbyggd rädsla för att vara ledig eftersom det innebär att jag tjänar mindre än vad jag göra av med. Det är min största skräck. Därför gör jag nästan ingenting när jag är ledig ( men nu var jag ju sjuk ) Jag roar mig med att köpa fonder och göra så många små och krångliga stående banköverföringar som möjligt så att pengarna ska sparas utan att jag vet vart jag gjort av dem. Det är en bra taktik.
Jag måste sluta röka eftersom jag inbillar mig att mina ledbesvär är skelettcancer. Jag brukar inte röka så mycket som jag gör nuförtiden egentligen, men nu röker jag verkligen som en borsbindare. Hela tiden röker jag. Och jag röker inomhus också, vilket resulterar i att ingen får hälsa på mig och allra minst mina föräldrar. Snart fyller jag år, och då måste jag bjuda släkten på middag hemma hos mig. Det är vad dom förväntar sig. Dessutom skulle dom bli arga om jag ville bjuda på middag ute, eller hitta på något annat. Jag får nämligen inte göra nånting för min pappa eftersom han är övertygad om att jag är fattigast i hela världen, vilket bara nästan är sant. Hursomhelst så är jag livegen honom tills jag betalat mina skulder till honom, och det tänker jag göra snart.

Nu ska jag sova.

Vad är det med folk som är lejon? Jag har aldrig brytt mig om vad folk är för stjärntecken, men det finns vissa personlighetsdrag som verkar stämma in på en del människor som är födda ungefär samtidigt. Svartsjuka, hämndlystnad och egoism t.ex. Lejonen är inte kloka.

Jag har varit hemma i flera dagar utan att kunna röra mig. Febern har gått upp och ner och idag har jag haft så ont i lederna så jag knappt kunde ta mig till konsum. En killkompis kom hit med film, och en tjejkompis förbarmade sig så att hon faktiskt åkte tunnelbana hit med en påse ipren, serietidningar och lugnande doftljus. När jag berättade det för Eva, så messade hon att det väl var "romantiskt" och sen inget mer. Jag svarade att det var snällt, och inget annat, och fick då ett mess som avslutades "krya på dig nu, vännen"
Vännen?! Vännen är så nedgraderande även om man är vänner. Det är som när folk skriver hej söt, eller något annat som kan härledas bakåt till en massa nätdejtande. Eller så är det jag som är konstig.
Lejonen klarar inte av att inte alltid stå i centrum och dom är totalt ointresserade av annat än sig själva. Fiskar och lejon passar inte ihop, det är jag säker på.

Iprenen verkade och jag har stapplat omkring i lägenheten och sett på en och annan film, och sovit. Herkules har sovit hos mig hela dagen från klockan 11 till 19 då jag kastade ut honom medan han fräste. Tänkte att hans matte nog skulle bli orolig. När jag petar på Herkules för att han självmant ska gå till dörren så kvittrar han som en fågel. Jag har aldrig träffat en mer kastrerad katt. Han låter som en gnagare.

Jag hostar så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag börjar nästan bli orolig. Nu har jag varit sjuk i nästan två veckor.

Från fönstret i den slitna lägenheten ser jag en väg, några hustak, en skymt av sundet in mot stan och där, mellan träden, mamma och pappas hus. Hur har jag kunnat hamna här?