GRASSWIDOWER

Jag parkerar bilen i korsningen min gata/någon av de andra författarnas väg- jag syftar på gatunamnen.

En del tycks uppskatta att helgen kommit. Det är liksom det man pratar om på fredagar, men för mig, när jag går sist från jobbet ut i den ännu dallrande eftermiddagen och ser mina skuggor bli längre när jag går uppför backen till parkeringen- så känns det bara som att något är slut. På fredagseftermiddagen måste jag tänka själv. Då är det bara jag.

Varför är det så?
Jag har tagit avstånd från allting. Är det för att jag är rädd för det sinande kontot, eller är det människorna.
Jag har inte roligt längre, nej så är det faktiskt. Jag har inte roligt när jag jobbar, och jag har inte roligt när jag inte gör det. Det är för mycket oro, och den där oron går inte över. Jävla oro. Jag hatar den.

Jag har parkerat bilen och jag går upp mot huset. Det är iallafall städat hemma. Jag slänger av mig skorna och går in och porrsurfar med stängda gardiner tills jag mår dåligt av det också och undrar vad jag ska göra. Jag känne ändå mig själv. Jag tycker om att gå ut, men det går faktiskt inte. Jag kan ju inte! Jag stänger datorn, packar en väska och åker förbi systembolaget på väg ut till Nacka- även det en tradition. Det sitter en tjej i kassan på systembolaget som jag fantiserar lite om.
Hem till mamma och pappa. Mamman inte hemma, pappa passar upp, lagar mat, tar fram öl, står på tå. Dom vet ju allt om mig nu. Dom har någon slags plan, men det har inte jag.
Jag pratar med flickor på nätet och lovar att jag ska träffa dom, men jag trivs ju inte med den som jag har blivit. Jag vet inte hur man förklarar att man på något sätt står utanför normen av hur en kille i min ålder skall vara. Jag är utåt sätt ganska bekymmerslös, ja kanske nåtslags kap?

Jag tar fram en lönespecifikation jag fick i januari och konstaterar att 120000 är mycket pengar på en månad och att jag ändå har nånstans att jag iallafall har tak över huvudet, en bil och något att göra om dagarna. Nu är det länge sedan de där lönecheckarna damp in genom brevinkastet, men likt en roulettespelare är jag övertygad om att kulan ramlar rätt igen, snart igen. Den måste göra det.

Jaja, hemma på udden igen. Bryggan badar i solstänk, gamla katten ligger hälften i solen, hälften utanför. Det finns väl någon mening med allt. Det finns mat i kylen. Och öl.

Lite mer, eller fortsättningen kanske...

"Du ritade dom bästa elefanterna, fast jag sa nog mest att jag tyckte dom såg lite håriga ut. Du skrev dom finaste dikterna. Och du visste först vad det var att vara vuxen"

Jag vet inte längre vad det innebär att vara vuxen. Jag är, om inte 30, så iallafall närmre 30 än 20. Men jag har alltid varit mer 30 än 20, och nu längtar jag bara tills det verkligen står så. På körkortet. Körkortet är det enda riktiga här i världen. Det kan man ta på.

Den här veckan har jag, i den här ordningen, sagt till Julia att jag övervägt att ta livet av mig, lagt korten på bordet och sagt till mamma och pappa att jag flyttar hem, talat med en rysk entreprenör och sedan ändrat mig igen.

Nu ska ni få veta varför.

Det börjar någon gång för ungefär ett år sedan.

Men först måste jag skriva såhär:

C och jag sitter vid ett bord i ett skyltfönster och äter Pizza. Hon har letat efter den perfekta trenchcoaten för sitt yrkesutövande, dejtat en kille som verkade vara lite töntig och nu berättar hon för mig om hur det är att arbeta för den där stora klädtillverkaren som alla verkar jobba för numer. Pengar har plötsligt blivit viktigt för C och hon säger till mig att det är skönt att jag aldrig pratar om pengar. Varför pratar jag aldrig om pengar?

Såhär är det.

För ett år sedan gav jag upp.
Månader efter månader av sjukligt lite pengar avlöste varandra. Ibland hade jag inte råd med någonting. Jag vet inte hur det kunde bli så. Och så skämdes jag, och sen så blev jag arg. Och sen så sket jag plötsligt i allt och när det blev dags att verkligen ta sig i kragen så var det för sent. Det handlade inte alls om mig längre när pappa hade blivit sjuk. Dagar blir veckor som blir till månader och jag travade över brevhögar och väntade... ja, jag vet inte vad jag väntade på egentligen.
Jag såg sanningen i vitögat varje dag efter jobbet. De låg som döda vita brevduvor längs utmed hallgolvet. Inkasso, Kronofogden, än det ena än det andra.
Jag samlade upp dem och sparade dem i ett skåp i köket. Där fick de ligga ifred.

Jag vet inte hur länge jag höll på såhär. Ett halvår kanske. Ibland hade någon knackat på dörren, men jag var aldrig hemma. Nu har jag förstått att de aldrig kommer på kvällen ändå, så vad förväntar dom sig egentligen? Här bor en som skiter i att betala sina räkningar, han har nog inget jobb. Det måste vara så för att det här utspelar sig i Sverige. Jag skulle bli världens bästa kronofogde, nu vet jag ju hur det fungerar.

Fortsätter snart