Kallax Airport
Strax innan inflygningen får jag fruktansvärd ångest. Jag önskar att jag kunde dra i nödbromsen, vänd om för jag pallar inte.
Vem är jag, vad står jag för, vad är mina kärnvärden?
Skärgården är ett islandskap. Jag vet inte vad som är vad, eller varför. Har vattnet krypit upp över landhöjningen, eller har det helt dragit sig tillbaka. Jag ser bryggor därnere. Folks bad och båtplatser mitt bland det vita. Om jag lutar mig långt åt höger ser jag öppet vatten. Det finns därute, fast det borde vara fruset ner till Ålandshav.
På flygplatsen finns riktiga norrländska karlar. Dom är allt annat än jag. Eller, jo visst mage har jag också, men varken slokmustasch, väst eller kobojsarhatt i läder har jag. Dom sneglar på elefantslipsen när jag går förbi. Jag slänger halsduken över axeln och tar trapporna ner till Hertz. Sen plockar jag ut den största bilen som finns inne, en V70, och rullar ut i vinterlandskapet.
Jag äter och väljer mellan dessa alternativ:
Kassler i potatisgratäng, ärtor bland makaroner, Pasta med kebabköttssås. Fyfan ordet är ett lingvistisk munknull.
Jag valde det sista. Utanför lunchrestaurangen är det vitt, vitt, vitt. Det går en fåra i isen därute. Jag är vid älvmynningen till Torne Älv. Jag känner ändå så mycket när jag är ute i landet. Jag brukar gråta på flygplanen. Idag grät jag när jag läste Isabella Lövins Tyst Hav. Jag ska nu sluta äta fisk också. Det går åt 8liter diesel för att fånga 1kg havskräftor, och det är inte det som är det värsta. Jag sportfiskar ju. Fiskarna som jag fiskar i Hellasgården äter bifångsterna av det utdömda torskfisket. Det som inte slängs överbord blir istället foder. Och, fast det visste jag innan. Jag tror nånstans att jag läst att det går åt 20kg fisk för att få 1kg regnbåge till Källtorpssjön. Det är helt vansinnigt.
Vem är jag, vad står jag för, vad är mina kärnvärden?
Om man egentligen inte kan någonting, kan man påverka sin omvärld mer än genom sina egna handlingar? Kan man bli politiker, kan man bli sakvetare? Jag vill ställa mig upp och skrika att vi håller på att dö.
Jag bara känner att jag inte tillför någonting som har ett bestående värde. Jag lever på konsumtion månad efter månad och månaderna går fortare och fortare och hjulet snurrar snabbare och snabbare.
Jag får mer och mer att göra, och jag tappar...vem jag är, vad jag står för, och var jag har mina kärnvärden...
Nu ska jag åka hem.
What ever happened to Jenny?
När jag var 20 hade jag ett litet nytt gäng bestående av Mickel, och en tjej som hette Jenny. Vad hände med henne? Hon bodde i Enskede och jag var den mesta kaosmänniskan i världen just då. Jag vill inte ens tänka på allt som hände.
Men vad hände med Jenny?
Jag hittar ingenting på google, hon finns inte på facebook, hitta.se har 3 Jenny med hennes efternamn, men ingen känns som hon. Vart tog hon vägen?
Som i alla mina kärlekshistorier var jag en gång övertygad om det var hon som var den rätta. Det förstod jag naturligtvis efter att jag betett mig som skit och otaliga gånger kommit hem till henne pårökt och full. Sen bodde jag med henne i flera månader medan jag fick tabletter av min husläkare då jag övertalat henne om att Stesolid nog var det jag behövde för att varva ner.
Först letade jag efter kärleksruset, sen letade jag efter ruset i flera år och nu letar jag bara efter Jenny. Inte för att säga till henne att jag älskar henne eller så. Bara för att säga att hon är bra.
C har en stuga på en barrig tomt på Åland. Jag hoppas att vi åker dit någon gång och skriver böcker som ingen vill läsa.
