Nattankar
Bilen är täckt av gula och röda löv när jag kommer tillbaka till den. Mamma och pappas hus, helt omgivet av skog som verkar krypa närmre på hösten.
Sveriges fattigaste säljare sätter sig bakom ratten och önskar att det vore den 25 imorgon. Det är det inte och magen knorrar. Vad är det med stolthet? Vad är det med att pusta och stöna och vanka av och an och inte komma till skott och säga som det är?
Jag tjänar bra, det är inget snack om det. Jag tjänar fruktansvärt bra för att vara en kille som egentligen inte har några ambitioner och ägnar en stor del av sitt vakna liv åt att ragga tjejer på nätet bara för att man inte orkar träffa folk på vanligt sätt. En kameleont som inte längre kan anpassa sig till sitt gamla liv.
Hej, vem är du?
Hej du, jag är den du vill att jag ska vara. Jag gör det du vill att jag ska göra och jag säger det du vill att jag ska säga. Jag är den som intresserat frågar mer om dig, som inte brer på om sig själv, som lyssnar på vad du har att säga och om jag nu inte får följa med dig hem i natt, så är jag säkerligen det sista du tänker på när du kryper ner i sängen.
Jag är inte intresserad av någon annan än mig själv.
Sveriges fattigaste säljare säljer sin själ för några timmars sällskap. Jag kan se dig i ögonen, men bara för att spegla mig själv.
Sveriges fattigaste säljare sätter sig bakom ratten och önskar att det vore den 25 imorgon. Det är det inte och magen knorrar. Vad är det med stolthet? Vad är det med att pusta och stöna och vanka av och an och inte komma till skott och säga som det är?
Jag tjänar bra, det är inget snack om det. Jag tjänar fruktansvärt bra för att vara en kille som egentligen inte har några ambitioner och ägnar en stor del av sitt vakna liv åt att ragga tjejer på nätet bara för att man inte orkar träffa folk på vanligt sätt. En kameleont som inte längre kan anpassa sig till sitt gamla liv.
Hej, vem är du?
Hej du, jag är den du vill att jag ska vara. Jag gör det du vill att jag ska göra och jag säger det du vill att jag ska säga. Jag är den som intresserat frågar mer om dig, som inte brer på om sig själv, som lyssnar på vad du har att säga och om jag nu inte får följa med dig hem i natt, så är jag säkerligen det sista du tänker på när du kryper ner i sängen.
Jag är inte intresserad av någon annan än mig själv.
Sveriges fattigaste säljare säljer sin själ för några timmars sällskap. Jag kan se dig i ögonen, men bara för att spegla mig själv.
Frankofiler i Fredhäll- Emmas veckobrev No1
Jag läser på Manolo att duffeln kommer tillbaka. Jag dammar av min Gloverall och tvingar ner mina nakna fötter i ett par RM Williams och går ut i nån slags vanföreställning om att allt kommer kännas som en höst för ganska många år sedan, då jag hade flugit till Provence och gick omkring i en Ralph Laurentröja- den med flaggan på, och sprätte bland löven på Cours Mirabeu. I Kristineberg var löven trötta och blöta, och jag letade i fickorna efter kvarglömda cigg när jag passerade gymmet.
Löven var trötta och blöta och klistrade sig mer under fötterna än virvlade när jag, den store poeten gick under tunnelbanebron ut i Fredhällsparken för att möta S och äta frukost och sen promenera, eller tvärtom. S hade för övrigt haft nån slags fest eller middag med M och hennes nya kille och hans kompis som tydligen dessutom är min granne. Jag ville inte komma, utan låg större delen av kvällen i soffan och gick så småningom över till körsbärslikör när min selvarossa tagit slut. Mitt huvud dunkade i takt med mina steg på vägen genom parken.
Såhär är det; i onsdags ringde min mamma mig på jobbet och sa att pappa hade fått en hjärtinfarkt. Jag tog bilen till Karolinska, pappa opererades och sen fick vi träffa honom. Sedan dess har jag varit hos honom varje dag, och han verkar må bra. Man räknar inte ens operationerna som operationer längre, utan som behandlingar. Trots att det är sjukt avancerad kirurgi, så kan man inte ens se ett hål i pappan. Dom har inte ens sytt honom.
Sedan i onsdags har han dessutom varit död i några sekunder, så det blir inte tal om att åka hem, utan han kanske till och med måste opereras igen, men det får jag veta imorgon.
När pappan inte är hemma blir mamman ännu konstigare än vanligt och jag har tillbringat större delen av veckan i mitt tillfälliga rum på övervåningen bland möbler som ingen vill ha men inte kan göra sig av med. Där har jag två madrasser och en värmefläkt som susar sövande.
O är sjuk igen, han har misskött jobbet och får det inte igen. Han röker och dricker och umgås med alkisarna på söder.
Jag är en välfärdsvals, jag har allt men jag har ingenting alls, och det är verkligen sant!
Nu sitter jag i mitt kaos av tvätthögar och disk och undrar när jag ska orka ta itu med det. Kanske nu. Jag lovade mig själv att göra det när jag kom hem från pappan, och sen lovade jag mig själv att jag skulle börja när jag hittat en sak på internet, men nu har jag hittat den.
Jag vet inte hur det ska bli med allt.
Om du vill att jag ska komma och hälsa på dig så gör jag det.
Löven var trötta och blöta och klistrade sig mer under fötterna än virvlade när jag, den store poeten gick under tunnelbanebron ut i Fredhällsparken för att möta S och äta frukost och sen promenera, eller tvärtom. S hade för övrigt haft nån slags fest eller middag med M och hennes nya kille och hans kompis som tydligen dessutom är min granne. Jag ville inte komma, utan låg större delen av kvällen i soffan och gick så småningom över till körsbärslikör när min selvarossa tagit slut. Mitt huvud dunkade i takt med mina steg på vägen genom parken.
Såhär är det; i onsdags ringde min mamma mig på jobbet och sa att pappa hade fått en hjärtinfarkt. Jag tog bilen till Karolinska, pappa opererades och sen fick vi träffa honom. Sedan dess har jag varit hos honom varje dag, och han verkar må bra. Man räknar inte ens operationerna som operationer längre, utan som behandlingar. Trots att det är sjukt avancerad kirurgi, så kan man inte ens se ett hål i pappan. Dom har inte ens sytt honom.
Sedan i onsdags har han dessutom varit död i några sekunder, så det blir inte tal om att åka hem, utan han kanske till och med måste opereras igen, men det får jag veta imorgon.
När pappan inte är hemma blir mamman ännu konstigare än vanligt och jag har tillbringat större delen av veckan i mitt tillfälliga rum på övervåningen bland möbler som ingen vill ha men inte kan göra sig av med. Där har jag två madrasser och en värmefläkt som susar sövande.
O är sjuk igen, han har misskött jobbet och får det inte igen. Han röker och dricker och umgås med alkisarna på söder.
Jag är en välfärdsvals, jag har allt men jag har ingenting alls, och det är verkligen sant!
Nu sitter jag i mitt kaos av tvätthögar och disk och undrar när jag ska orka ta itu med det. Kanske nu. Jag lovade mig själv att göra det när jag kom hem från pappan, och sen lovade jag mig själv att jag skulle börja när jag hittat en sak på internet, men nu har jag hittat den.
Jag vet inte hur det ska bli med allt.
Om du vill att jag ska komma och hälsa på dig så gör jag det.
Pizzeria Mysingen
Jag plockar upp C på Valhallavägen, och åker genom regnet ut till Lidingö. Vi ska lämna fiskegrejer till en kille som köpt spön och rullar för 15000. Det ironiska i det hela är att efternamnet på hans dörr är samma efternamn som stod på min allra första nätdejts dörr, och jag blir tvungen om han möjligen har en dotter som har ett namn på R, och det har han. Nudå?
Jaja, säger jag. Jag bara undrar för jag känner nog henne lite, inte mycket, men hursomhelst, du fick en låda fiskeflugor en gång som jag skickade med henne när jag visste att hon skulle åka till ert sommarhus. Han får sina grejer, sitt kvitto och jag får 30 femhundralappar och beger mig från Lidingös luggslitna kvarter ner till vattnet där A bor. Vi handlar på Pizzerian och köper öl på Ica, stormar vant in i A's lägenhet sådär som man bara kan göra när man känner någon mer än bara bra, och bänkar oss framför tv:n
Det dröjer inte många minuter innan min pappa ringer. Han berättar något jag inte riktigt förstår varför han berättar och sen lägger vi på. Säger att vi ska höras. Sen ringer han igen, och jag hör att något är fel och jag frågar varför han är ledsen och sen så gråter han sådär tröstlöst som jag också gör ibland, eller gjorde innan jag blev hård och kall. Snörvlar och gråter. Säger att han är ledsen för att människor är som dom är och det är något som hänt som han skulle vilja hjälpa till med om han kunde, men av någon anledning kan han inte det.
Jag berättar för A & C att min pappa ringer till mig och gråter, och C börjar nästan gråta bara av tanken på en vuxen karl som gråter, och säger att hans pappa-monstret, skulle fnysa och tycka att människor väl får skylla sig själva. En gång däremot, säger C, så såg vi en påkörd fågel och då stannade han till med bilen och sa nåt om att det där var tragiskt eller nåt. Jag kan aldrig säga rätt saker vid rätt tidpunkt så jag brister ut i en fylleversion av... hmhm en flaska vin, lidingö och hem igen, körde på en fågel och begravde den.... och sen så är min pappas tårar som bortglömda.
