GRASSWIDOWER

Det är så mycket som händer hemma nu.
I måndags åkte jag hem bara för att jag varit i Karlstad och suttit i bilen hela dagen. Suttit i bilen tillräckligt länge för att känna mig tillräckligt overklig nog för att åka hem bara för att få känna mig normal. Finns det någon logik i det? Hemma är ju ingenting längre normalt.

Pappan gick en promenad, fick kärlkramp, tog nitroglycerin och låtsades som att allt var bra. Sen åkte han till SÖS för att göra spirometri. Och blev kvar där.

Det visar sig att pappan lider av ett hjärta som när som helst kan ge upp. Först blir pappan ledsen eftersom han är rädd för döden. Sen blir pappan rädd för att man Ska bli det. Sen samlar han sig inför resten av familjen som kommer från olika håll.
Anders kommer från en fest på Strandvägen, mamman kommer dit och är ett vrak fast hon inte har känslor. Jag kommer dit i bilen oc h jag hittar så bra i garaget nu så jag vet precis hur snabbt man vågar köra och vid vilken stolpe man ska ställa sig vid om man vill ha nära till biljettautomaten. Köper en smörgås på Pressbyrån.

Pappan sitter i ett dagrum med stora fönster med mycket ljusinsläpp. Mamman är där också och hon har med sig mandariner och vindruvor som jag äter upp. Pappan spelar lugn. Mamman är bara lycklig att hon liksom är med. Det verkar som att hon inte förstår någonting, Det känns som att jag bara iakttar allting. Jag är liksom aldrig där. I sängen bredvid pappa ligger nån som är flera hundra år gammal äldre än pappa. Hans ögon följer mig genom rummet och pappa säger att; nu är det nog bäst att ni åker hem, det är så jävla tråkigt här.

Jag parkerar mamman hos gudpapporna som ger henne vin och mat och någon att prata med. Det är bra att dom finns där. Jag måste åka hem till mig och mitt, vad det än nu när, och jag kan inte vara med henne hela tiden. Jag tror att allt är bra när jag åker tillbaka till stan.

Söndag.

Inser att jag  blir tokig av att inte träffa vanliga människor. Bestämmer frukost på Kafe Oskar. Julia vill inte följa med. Calle vill följa med. Julia säger att hon inte vill äta med Calle som hon inte tycker om eftersom han uppenbarligen inte tycker om henne, Ingenting är sant. Vi äter baguette med ost och skinka, och lämnar bilen och går längs med Narvavägen ner till Strandvägen och synar lokalen min lillebror haft fest i lite kritiskt som att det var länge sen vi var på privatfester och går sedan över djurgårdsbron och sen längs vattnet och pratar med fiskare och bestämmer oss för att gå till ett museum, vadsomhelst egentligen.

Jag säger att jag har svårt för muséer eller vad man ska kalla det, som har fiskar i burar. Fiskar som inte kan göra precis vad dom vill, men vi går ändå til Aquaria bara för att se laxarna, och vi trängs med barnvagnsfolket och vi trängs med de spanska turisterna. Allting är för smått för oss, men plötsligt ser Calle en råtta som sitter i en jordgubbsbuske ovanpå fjällbäcken inne på Aquaria och hur den än kommit dit så ger den värde till de där sjuttio kronorna vi betalade för att gå in. Hör den verkligen till utställningen och på vilken skylt kan man isåfall läsa om den?

Dagen skymmer och som för att göra allting värre så strosar jag i Sickla genom folkhaven och köper slutligen ett skärp. Sen åker jag hem för att betala räkningar åt mamma och pappa och sen så sätter jag mig i bilen och åker hem. Jag sitter mycket i bilen och när jag klarat av allting hemma, bytt lakan och tvättat och gjort det jag tänkt att jag ska göra och gått och lagt mig. Då dröjer det inte länge förrän mamma ringer och säger att det är fler som kommer dö nu, eller att den svarta katten håller på att dö. Den svarta katten har varit döv i flera år. Den svarta katten är konstig, men kjelig. Den svarta katten är pappas katt och nu ligger den på den där stora berbermattan med mamma och kan inte röra sig. Hon lägger huvudet ner som för att sova, men vet att hon aldrig kommer att vakna och försöker springa därifrån utan att det går. Den svarta katten kan inte springa längre,

Saba blev 18 år, och ingen trodde att hon skulle bli yngre än sin bror, Rufus. Den svarta katten hörde ingenting, men hon låg under forsytian utanför köksdörren och kände på vibrationerna när någon närmade sig.
Mamma gråter och jag kan inget göra. Jag undrar om vi ska åka med henne till veterinären, men det tycker inte mamma. Hon tycker att hon ska få dö hemma. Hon säger att vi inte hinner, och jag tror henne. Jag önskar att jag vore där, men ändå inte.
Jag ringer till min bror och skäller ut honom för att jag kan skälla ut honom. Han säger att han sover, men jag säger att alla skiter i att han varit ute och är bakfull och att han faktiskt måste gå ner till mamma och Saba och hålla dom sällskap och vara med dom och vara en familj. Han grymtar, men gör det.

På morgonen ringer mamma mig och säger att hon inte vågar titta, men att den svarta katten ligger som hon brukar under kökssoffan, men utan att andas. Svarta katten. Hon som åt oliver, Mamma säger att hon nog har panikångest. Det är ju pappas katt. Hon vågar inte säga något, och jag säger att hon inte behöver det.
Min lillbror lyfter ut den svarta katten och rullar in henne i frotté. Han lägger henne på en kudde på verandan och vi ska begrava henne någon dag när det fortfarande är ljust och alla är hemma. Jag undrar varför jag inte är mer ledsen, och jag pratar med pappa på eftermiddagen och han säger att han vet nu, och att det inte var konstigt. Att man inte kunnat göra mer, och att det ändå var något man väntat på.

Mamma mår nog mer dåligt än jag, säger han och sen;

Vi begraver henne i sluttningen ner mot sjön så att hon också får titta ut mot vattnet och aborrarna.