Tisdagstvätt
På allmän begäran...nåja.
Carl och jag slipar på dejtingboken. Den kommer tveklöst utgöra en slags osynlig gräns mellan vad tidigare som varit tabu, men som idag är alldeles, alldeles normalt. Det nya svart, helt enkelt, och toppad med historier från verkligheten.
Jag vet att jag leker och jag vet att jag egentligen är nöjd med det mesta och hur jag har det, men när jag hittar dina underkläder i turerna med blå ikeasäckar upp och ner från tvättstugan, vecka efter vecka så vet jag att jag innerst inne saknar dig, men att det faktiskt inte går. Det är så mycket som jag har gjort här hemma, men som jag inte kan stå för. Saker jag gjort och människor jag träffat. Allt som gör att jag måste projicera så mycket av all den där ångesten på dig.
Jag inbillar mig att jag säger upp mig och åker ner till dig. Hur jag tar tåget eller en bil in från Charles de Gaulle och bara sitter på din trapp en dag när du kommer hem från skolan och hur glada vi ska bli när vi ser varandra.
Men man blir aldrig sådär glad som i filmerna. Aldrig. För man är aldrig lika snygg som man tänker att man ska vara, och vädret kommer med all säkerhet omöjliggöra det där sittandet på trappan och du kommer aldrig ens komma hem även om jag sitter där tills det är dags att åka tillbaka.
Stränder, ändlösa stränder med drivved och spillror av preskriberade romanser.
Carl och jag slipar på dejtingboken. Den kommer tveklöst utgöra en slags osynlig gräns mellan vad tidigare som varit tabu, men som idag är alldeles, alldeles normalt. Det nya svart, helt enkelt, och toppad med historier från verkligheten.
Jag vet att jag leker och jag vet att jag egentligen är nöjd med det mesta och hur jag har det, men när jag hittar dina underkläder i turerna med blå ikeasäckar upp och ner från tvättstugan, vecka efter vecka så vet jag att jag innerst inne saknar dig, men att det faktiskt inte går. Det är så mycket som jag har gjort här hemma, men som jag inte kan stå för. Saker jag gjort och människor jag träffat. Allt som gör att jag måste projicera så mycket av all den där ångesten på dig.
Jag inbillar mig att jag säger upp mig och åker ner till dig. Hur jag tar tåget eller en bil in från Charles de Gaulle och bara sitter på din trapp en dag när du kommer hem från skolan och hur glada vi ska bli när vi ser varandra.
Men man blir aldrig sådär glad som i filmerna. Aldrig. För man är aldrig lika snygg som man tänker att man ska vara, och vädret kommer med all säkerhet omöjliggöra det där sittandet på trappan och du kommer aldrig ens komma hem även om jag sitter där tills det är dags att åka tillbaka.
Stränder, ändlösa stränder med drivved och spillror av preskriberade romanser.
Saker som jag samlat på
En liten burk med en tand
ett betyg, från tredje klass i skolan
en målad sten, från nån som jag knappt känner
minnen, människor, konsekvenser, och några vänner
Små, små lämningar, från min forntid
Nyss hemkommen från min granne Sofia som pratar så jag inte får en syl i vädret. Hon har berättat för mig att jag ofta, och utan att tänka på det, säger saker som kan göra folk ledsna. Inte här, utblandat med saker som bara jag vet om de är sanna eller inte, utan i verkliga livet. Som sist vi var ute ordentligt, och en kille tyckte att hon hängde på som ett bihang. Det berättade jag för henne, och det ville hon inte veta att han tyckte. Men det hade väl inget med mig att göra, eller att vi hade trevligt?
I fredags var jag barnvakt igen, men det här får bli sista gången på länge. Två barn, en femåring och en ettåring. Det brukar gå bra. Vi dansade och kollade på let's dance och åt pizza. Det var mysigt och jag föreställde mig att det var mina barn, som vore jag en sorglig ensampappa den där helgen i månaden då barnen bara var mina. Nja, det var inte så idylliskt.
Efter mycket om och men och cocacola och godis och damp fick jag ettåringen i säng- trodde jag! Hon stod i själva verket i sängen och väntade på att jag skulle komma tillbaka, och när jag gjorde det så grät hon när jag gick ut igen. Jag tog upp henne och fick femåringen att borsta tänderna och byta till pyjamas. Han somnade efter en saga om en fågel och en farlig trädgård.
Klara- ettåringen, ville inte sova. Jag försökte och försökte och försökte och lyckades tillslut sjunga vyssan lull ( jag skämtar inte ) och smeka henne över ögonen som jag faktiskt minns att min egen mamma gjorde, och tillslut så sov hon faktiskt. Då började jag prata med Sami på MSN. Sami var hemma och full, och drack i all sin ensamhet. Han föreslog att han skulle ta resterna av sitt flak och sätta sig på en buss in mot stan.
Jag avböjde, och han tyckte att jag var tråkig. Vi summerade våra liv sådär lite i förbifarten och han kom fram till att alla fulla farbröder ( morbröder och farbröder ) som hängt hos dom när han var liten nu ersatts av en ny farbror. Vem? Sa jag. Ja, nu är det ju jag, sa Sami. Dom kan ju inte ha varit mer än 25, 26 när jag var liten, och nu är det jag som är den där fulla finnen som fyllt 26.
Jag skrattade sådär som man gör framför en skärm.
Sami konstaterade också att jag inte längre hade den där superhjältehakan jag hade när vi var yngre. Jag har flera hakor nu, och det vet jag också. Inte lika smal, inte lika snabb. Springer ingenting, men promenerar en hel del.
Jag har kysst en tjej som bor på söder. I torsdags. Det är det enda jag kan tänka på. Det pirrar fortfarande i magen när jag tänker på det, och jag mår lika bra varje gång min telefon piper. Jag ger det några veckor innan allt är som vanligt igen, men jag aimar att leva på nån slags kärleksvåg tills dess. Jag har ingen aning om vem hon är, vad hon gör eller hur hon är, men jag vill åt det där pirret igen. Måste få pirret tillbaka.
