Börjar om
Jag raderade allt som stod här, men kanske skulle jag stått för det. Det var ju jag som skrev det. Så jävla trött på att vända kappan efter vinden. Borde vara argare.
Idag har jag undrat om jag är deprimerad. Jag vet inte hur en depression diagnostiseras, men jag tippar på att jag skulle passa in i någon typ av ledsamhet som borde kunna botas med mediciner.
Det ser ut som att jag har haft inbrott, och jag fyller mina dagar med skit. Jag matar mig med usel tv, usel mat, och usla lögner. Snart vet jag inte vem jag är.
Jag har fastnat bakom nåt slags säljarsmajl, har helt tappat identiteten och längtar ut i skogen. Bara gå och gå genom videt och över ängarna och genom ängsullen som flyger som dun i vinden. Känna hur det luktar och smaka på vattnet.
Jag vill gå längs stranden på sjön vi brukade åka till. Där solen lyser från väster över det stora norska berget där man kunde höra renskällorna om vinden låg rätt. Sträcka ut mig där, bara. Bara känna hur det känns en liten stund.
Kanske inte har så mycket att berätta längre, kanske har tappat lite av gnistan. Var ska jag börja någonstans..
Jag mötte en tjejkompis på Konsum som gjort slut med sin kille och gått ner tio kilo. Kul, sa jag. Jättekul- att du gått ner alltså, inte att du är singel ( för det unnar jag nog ingen )
Jag är inte singel. Det är en lögn. Jag är inte gräsänkling heller egentligen. Jag skulle nog kunna vara det om jag ville, men jag vet ju inte vad jag vill. Jag bara går upp när klockan ringer och lägger mig när cigaretterna är slut och jag har sett alla filmerna igen. Jag blir bara kallare och kallare. Ett enkelt sätt att jobba bort precis alla känslor är träffa nya människor hela tiden. Då kan man spela någon annan än den man är. Ett litet tag iallafall. Tillslut vet man inte var man började eller vem man sa det ena eller det andra till.
Vad gör folk egentligen?
Jag halkar runt i mina Ballyklövar och svär över snön, drar slagen hårdare om halsen, krampar om den förbannade påsen med den förbannade maten. Vad gör folk egentligen?
Jag körde förbi det stora, stora huset där du jobbar imorse. Undrade om du var där.
Idag har jag undrat om jag är deprimerad. Jag vet inte hur en depression diagnostiseras, men jag tippar på att jag skulle passa in i någon typ av ledsamhet som borde kunna botas med mediciner.
Det ser ut som att jag har haft inbrott, och jag fyller mina dagar med skit. Jag matar mig med usel tv, usel mat, och usla lögner. Snart vet jag inte vem jag är.
Jag har fastnat bakom nåt slags säljarsmajl, har helt tappat identiteten och längtar ut i skogen. Bara gå och gå genom videt och över ängarna och genom ängsullen som flyger som dun i vinden. Känna hur det luktar och smaka på vattnet.
Jag vill gå längs stranden på sjön vi brukade åka till. Där solen lyser från väster över det stora norska berget där man kunde höra renskällorna om vinden låg rätt. Sträcka ut mig där, bara. Bara känna hur det känns en liten stund.
Kanske inte har så mycket att berätta längre, kanske har tappat lite av gnistan. Var ska jag börja någonstans..
Jag mötte en tjejkompis på Konsum som gjort slut med sin kille och gått ner tio kilo. Kul, sa jag. Jättekul- att du gått ner alltså, inte att du är singel ( för det unnar jag nog ingen )
Jag är inte singel. Det är en lögn. Jag är inte gräsänkling heller egentligen. Jag skulle nog kunna vara det om jag ville, men jag vet ju inte vad jag vill. Jag bara går upp när klockan ringer och lägger mig när cigaretterna är slut och jag har sett alla filmerna igen. Jag blir bara kallare och kallare. Ett enkelt sätt att jobba bort precis alla känslor är träffa nya människor hela tiden. Då kan man spela någon annan än den man är. Ett litet tag iallafall. Tillslut vet man inte var man började eller vem man sa det ena eller det andra till.
Vad gör folk egentligen?
Jag halkar runt i mina Ballyklövar och svär över snön, drar slagen hårdare om halsen, krampar om den förbannade påsen med den förbannade maten. Vad gör folk egentligen?
Jag körde förbi det stora, stora huset där du jobbar imorse. Undrade om du var där.
Konsekvenser
Det som en gång stod här skulle aldrig läsas av personerna det handlade om. Ingen skulle veta att det var jag som skrev, och allt var bara ett patetiskt försök till självförverkligande á la syns man inte så finns man inte.
Lite var sant, men mycket var uppdiktat.
Jag är ledsen att du hittade den här sidan. Jag är ledsen för att jag skrev allt det där. Jag är ledsen för att jag gjorde dig besviken.
/Eric
