Kallax Airport
Strax innan inflygningen får jag fruktansvärd ångest. Jag önskar att jag kunde dra i nödbromsen, vänd om för jag pallar inte.
Vem är jag, vad står jag för, vad är mina kärnvärden?
Skärgården är ett islandskap. Jag vet inte vad som är vad, eller varför. Har vattnet krypit upp över landhöjningen, eller har det helt dragit sig tillbaka. Jag ser bryggor därnere. Folks bad och båtplatser mitt bland det vita. Om jag lutar mig långt åt höger ser jag öppet vatten. Det finns därute, fast det borde vara fruset ner till Ålandshav.
På flygplatsen finns riktiga norrländska karlar. Dom är allt annat än jag. Eller, jo visst mage har jag också, men varken slokmustasch, väst eller kobojsarhatt i läder har jag. Dom sneglar på elefantslipsen när jag går förbi. Jag slänger halsduken över axeln och tar trapporna ner till Hertz. Sen plockar jag ut den största bilen som finns inne, en V70, och rullar ut i vinterlandskapet.
Jag äter och väljer mellan dessa alternativ:
Kassler i potatisgratäng, ärtor bland makaroner, Pasta med kebabköttssås. Fyfan ordet är ett lingvistisk munknull.
Jag valde det sista. Utanför lunchrestaurangen är det vitt, vitt, vitt. Det går en fåra i isen därute. Jag är vid älvmynningen till Torne Älv. Jag känner ändå så mycket när jag är ute i landet. Jag brukar gråta på flygplanen. Idag grät jag när jag läste Isabella Lövins Tyst Hav. Jag ska nu sluta äta fisk också. Det går åt 8liter diesel för att fånga 1kg havskräftor, och det är inte det som är det värsta. Jag sportfiskar ju. Fiskarna som jag fiskar i Hellasgården äter bifångsterna av det utdömda torskfisket. Det som inte slängs överbord blir istället foder. Och, fast det visste jag innan. Jag tror nånstans att jag läst att det går åt 20kg fisk för att få 1kg regnbåge till Källtorpssjön. Det är helt vansinnigt.
Vem är jag, vad står jag för, vad är mina kärnvärden?
Om man egentligen inte kan någonting, kan man påverka sin omvärld mer än genom sina egna handlingar? Kan man bli politiker, kan man bli sakvetare? Jag vill ställa mig upp och skrika att vi håller på att dö.
Jag bara känner att jag inte tillför någonting som har ett bestående värde. Jag lever på konsumtion månad efter månad och månaderna går fortare och fortare och hjulet snurrar snabbare och snabbare.
Jag får mer och mer att göra, och jag tappar...vem jag är, vad jag står för, och var jag har mina kärnvärden...
Nu ska jag åka hem.
Barnet.
Det är det som vidarbefodrar kraften.
Det är via det man reser sig upp.
Barnet kann antingen bevaras, provoceras eller skapas.
Har man tappat barnet i sig, så bör man alltså antingen provocera det eller skapa ett nytt. Det sista alternativet kräver dock en kvinnlig insatts.
Jag minns väl hur grässet kändes under mina armar när du fanns i närheten. Jag minns hur jag ständigt fascinerades över ditt sätt att utrycka dig och hur dina ögon såg ledsna ut.
Du ritade dom bästa elefanterna, fast jag sa nog mest att hag tyckte dom såg lite håriga ut. Du skrev dom finaste dikterna. Och du visste först vad det var att vara vuxen.
tänk på det, men ångra ej. Livet börjar ju ännu tidigare!
Redan längtandes till nästa kapitel,
S.H.
