Frankofiler i Fredhäll- Emmas veckobrev No1
Jag läser på Manolo att duffeln kommer tillbaka. Jag dammar av min Gloverall och tvingar ner mina nakna fötter i ett par RM Williams och går ut i nån slags vanföreställning om att allt kommer kännas som en höst för ganska många år sedan, då jag hade flugit till Provence och gick omkring i en Ralph Laurentröja- den med flaggan på, och sprätte bland löven på Cours Mirabeu. I Kristineberg var löven trötta och blöta, och jag letade i fickorna efter kvarglömda cigg när jag passerade gymmet.
Löven var trötta och blöta och klistrade sig mer under fötterna än virvlade när jag, den store poeten gick under tunnelbanebron ut i Fredhällsparken för att möta S och äta frukost och sen promenera, eller tvärtom. S hade för övrigt haft nån slags fest eller middag med M och hennes nya kille och hans kompis som tydligen dessutom är min granne. Jag ville inte komma, utan låg större delen av kvällen i soffan och gick så småningom över till körsbärslikör när min selvarossa tagit slut. Mitt huvud dunkade i takt med mina steg på vägen genom parken.
Såhär är det; i onsdags ringde min mamma mig på jobbet och sa att pappa hade fått en hjärtinfarkt. Jag tog bilen till Karolinska, pappa opererades och sen fick vi träffa honom. Sedan dess har jag varit hos honom varje dag, och han verkar må bra. Man räknar inte ens operationerna som operationer längre, utan som behandlingar. Trots att det är sjukt avancerad kirurgi, så kan man inte ens se ett hål i pappan. Dom har inte ens sytt honom.
Sedan i onsdags har han dessutom varit död i några sekunder, så det blir inte tal om att åka hem, utan han kanske till och med måste opereras igen, men det får jag veta imorgon.
När pappan inte är hemma blir mamman ännu konstigare än vanligt och jag har tillbringat större delen av veckan i mitt tillfälliga rum på övervåningen bland möbler som ingen vill ha men inte kan göra sig av med. Där har jag två madrasser och en värmefläkt som susar sövande.
O är sjuk igen, han har misskött jobbet och får det inte igen. Han röker och dricker och umgås med alkisarna på söder.
Jag är en välfärdsvals, jag har allt men jag har ingenting alls, och det är verkligen sant!
Nu sitter jag i mitt kaos av tvätthögar och disk och undrar när jag ska orka ta itu med det. Kanske nu. Jag lovade mig själv att göra det när jag kom hem från pappan, och sen lovade jag mig själv att jag skulle börja när jag hittat en sak på internet, men nu har jag hittat den.
Jag vet inte hur det ska bli med allt.
Om du vill att jag ska komma och hälsa på dig så gör jag det.
Löven var trötta och blöta och klistrade sig mer under fötterna än virvlade när jag, den store poeten gick under tunnelbanebron ut i Fredhällsparken för att möta S och äta frukost och sen promenera, eller tvärtom. S hade för övrigt haft nån slags fest eller middag med M och hennes nya kille och hans kompis som tydligen dessutom är min granne. Jag ville inte komma, utan låg större delen av kvällen i soffan och gick så småningom över till körsbärslikör när min selvarossa tagit slut. Mitt huvud dunkade i takt med mina steg på vägen genom parken.
Såhär är det; i onsdags ringde min mamma mig på jobbet och sa att pappa hade fått en hjärtinfarkt. Jag tog bilen till Karolinska, pappa opererades och sen fick vi träffa honom. Sedan dess har jag varit hos honom varje dag, och han verkar må bra. Man räknar inte ens operationerna som operationer längre, utan som behandlingar. Trots att det är sjukt avancerad kirurgi, så kan man inte ens se ett hål i pappan. Dom har inte ens sytt honom.
Sedan i onsdags har han dessutom varit död i några sekunder, så det blir inte tal om att åka hem, utan han kanske till och med måste opereras igen, men det får jag veta imorgon.
När pappan inte är hemma blir mamman ännu konstigare än vanligt och jag har tillbringat större delen av veckan i mitt tillfälliga rum på övervåningen bland möbler som ingen vill ha men inte kan göra sig av med. Där har jag två madrasser och en värmefläkt som susar sövande.
O är sjuk igen, han har misskött jobbet och får det inte igen. Han röker och dricker och umgås med alkisarna på söder.
Jag är en välfärdsvals, jag har allt men jag har ingenting alls, och det är verkligen sant!
Nu sitter jag i mitt kaos av tvätthögar och disk och undrar när jag ska orka ta itu med det. Kanske nu. Jag lovade mig själv att göra det när jag kom hem från pappan, och sen lovade jag mig själv att jag skulle börja när jag hittat en sak på internet, men nu har jag hittat den.
Jag vet inte hur det ska bli med allt.
Om du vill att jag ska komma och hälsa på dig så gör jag det.
Kommentarer
Trackback
